Fight Eating Disorder

Jag vill inte alls.

Jag vill inte.

Vill du inte bli frisk?

Nej. Jag vill inte.

Varför?

Det vet jag inte.

Varför vet du inte?

...

Jag kommer ned till frukosten, mycket trött efter att bara ha sovit ett ynka antal timmar.
"Då ska vi ta nya tag! Ett glas mjölk!!" säger pappa hurtigt och slänger fram helgskinkan på bänken.

Protesterna skriker i mig under hela frukosten. Jag följer dem.

Dietisten var bra. Det kändes bra att prata med henne i alla fall. Hon var dock ganska upprörd. Hon tyckte att detta hade gått alldeles för långt och att min vikt verkligen var på gränsen för tvångsinläggning och att nu jävlar, nu gällde det inte om vad jag VILLE utan vad jag BEHÖVDE.

Mamma och pappa ska i framtiden i princip få lägga upp maten på tallriken åt mig. Sen är det bara att ÄTA. Har jag inte till nästa gång, om två veckor, lyckats bättre jadu.. Hon tyckte att jag absolut skulle överväga näringsdrycker som MELLANMÅL också. Och äta på det. Ha? Nehejdu. ALDRIG. Måste jag få i mig 300 kcal i ett mellanmål ska det tamigtusan vara något smaskigt inte någon sörja..

Jag skriver mer när jag har lyckats smälta det hela en aning.

Vågen visade 37.4 i morse. Jag var i tjock. (Tillägg senare: Tjock? Chock ska det stå. Jag kan inte ens stava okej. Hela tiden tjock och fet. Stor.) Skrattade och grät.
Ett hekto mer än förra måndagen. What? Är fortfarande chockerad. Jag trodde ju att jag hade gått ned. Tydligen inte. Jaha?

På ett sätt är jag glad.
På ett sätt skriker något inom mig och fick mig att fuska liiite mer idag än igår.

Mamma och pappa tror mig säkert inte. Särskilt inte pappa. Det såg inte ut som det på honom när jag berättade. Jag sa att jag också var chockad över det, för jag erkände faktiskt för honom också att jag trodde att jag hade gått ned i alla fall lite. Vad ska jag göra för att de ska tro mig? Pappa frågade t.om om jag hade druckit en halv liter vatten innan.. Det hade jag ju inte.
Samtidigt är ett hekto väldigt osäkert. Man har olika vätskebalans och så vidare. Dessutom har jag lagt till mera fibrer i kosten för att få igång magen vilket leder till att man binder mera vatten. Jag har druckit mera vatten också för att inte få vätskebrist..

I morgon är det vägning hos BUP samt träff med en dietist. Stepwise också. Hjälp. Det blir konstigt..

Nu funderar jag på om jag som en liten julkalender ska skriva dagens framsteg och dagens "fusk" här i bloggen.. Ja, det ska jag nog! :) Skriver även annat tänkvärt som hänt under dagen.

Dagen har varit sådär i matväg antar jag. Ingen frukost som vanligt på helgen.. gröt till lunch istället. Jag känner verkligen att jag har missat ett mål och att kroppen skriker efter mer. Det kommer vid tretiden. Jag är inte hungrig, men Ana är stark då. Jag höll på att bli riktigt förbannad för att mamma och pappa inte ville göra brysselkål till middagen - det åt vi ju igår var deras ursäkt. Jag vet att det var för att jag skulle "lura" mig själv att jag ätit mer än vad jag gjort. Men det var inte bara så faktiskt. Brysselkål är förfärligt gott.
Mamma hade gjort årets jättesats julköttbullar under dagen, så det blev det till middag. Jag åt i alla fall fem stycken och en del potatismos.
Jag ligger på minus idag.
Det känns.

Nervös är jag också. Fruktansvärt. I morgon ska jag ställa mig på vågen. Jag vet att de på BUP sa att mamma och pappa helst skulle gömma undan vågen. Men BUP är dåligt. I framtiden kanske jag inte tänker väga mig, om j ag nu ska gå  upp för det vill jag väl inte se. Men nu är jag bra nyfiken på hur dåligt- eller bra- det har gått.
Jag vet att jag har gått ned.
Frågan är bara hur mycket.
37.3 visade vågen förra måndagen.
Vad blir det i morgon?
37?

Jag vet inte. Men neråt, det har jag gått. Annars hade Ana varit betydligt mera förbannad.

Diskussion över kvällsgröten. Jag äter, pappa lägger patience. Jag inleder med att undra varför folk säger att det är dåligt och onyttigt med salt.
"Har det bara att göra med blodtrycket?" undrar jag mellan gröttuggorna.
"..för mig kanske det inte är bra. Men sådant gäller inte alls för dig.." svarar han, med blicken hård som stål.
"Nej jag vet. Fast det är inte bevisat eller så..?"
"Nej, det är mest teorier.."

Det går ett tag. Jag fortsätter äta gröten, han håller på med sin patience.
"Fast varför säger folk att det är onyttigt då, om det inte är bevisat?" frågar jag och tycker fortfarande att jag inte fått ut det jag vill ha ut av diskussionen.
"Du borde inte prata om onyttigt alls." blir hans svar och nu låter han ännu hårdare.
"Det du gör är så sjukt onyttigt att du hellre skulle leva på coca cola. Bara."
"Nej!" blir mitt direkta svar. "Det vore inte alls bra. Då får jag ju inga proteiner, mineraler, vitaminer.. Ingenting! Ska jag gå upp i vikt ska jag göra det på riktig mat, inte på sötsaker och sånt."
"Du borde inte prata om onyttigt! Det är bara patetiskt att höra det från dig. Ät sötsaker, drick läsk.. vad som helst är bättre bara du äter energirikt- kolhydrater!"

"Nej." blir mitt fasta svar. "Du har fel. Vi får fråga dietisten själv på tisdag. Jag hade förresten kunnat äta ingenting alls och det hade inte varit bättre än det jag gör nu, jag äter ju i alla fall. Sen har det inte med saken att göra. Det ÄR onyttigt att bara äta sötsaker! För ingen vore det bättre. Man får ju bara en del av det man behöver då! Jag äter i alla fall varierat, du vet ju att mina värden är bra och så."
"Fast du är onyttig. Du pratar ska inte prata om onyttigt eller inte, det gäller inte dig..:"
..nej men rent allmänt menar jag!" avbryter jag, nu med tårar i ögonen. "Inte bara mig! Alla!"

Vi fortsätter att munhuggas. Han är hård och ger sig inte. Jag ger upp. Det är ingen mening att diskutera med någon som inte lyssnar på det jag säger utan bara hakar upp sig på saker. De sista fem minuterna av min måltid är båda knäpptysta. Tryckande tysta. Mamma märker ingenting när hon kommer upp ur källaren efter att ha hälsat på kaninchen och jag håller på att plocka undan, fortfarande under tystnad. Hon pratar om Grekland och hur synd de är om de där och tar sig en pepparkaka. De mumlande svaren från mig märker hon knappt.

Uppe på mitt rum kommer tårarna. Tårarna som är färgade av att bli kallad patetisk.

Det börjar redan i affären. Fredag eftermiddag. Alla är trötta. Jag, mamma och pappa.

Pepparkakor. Det är jul.. Mamma har lagt pepparkaksdeg i vagnen. Jag tittar på den.
"Ja, vi ska ju ha pepparkakor.." säger mamma när hon ser min blick.
"Mm.. men kan vi inte ta de som redan är färdiglagade?"
Jag erinerar mig ha läst att färdiglagade bara innehåller ca 24kcal per kaka, men med de med köpt deg.. jag var osäker. Kilar iväg till pepparkakorna. Väl där ångrar jag mig när jag ser ingredienslistan. Margarin ligger redan tvåa. Det var nog mindre med färdigköpt deg.. Jag låter pepparkaksdegen ligga kvar i vagnen.

Provsmakning. Vi får förbi provsmakningarna. Idag var det tre olika sorters sill upplagda på ett litet pappersfat. Mamma och pappa är snabba på att roffa åt sig en. Pappa tittar uppfordrande på mig och jag tar mig en tallrik, noga med att ta den som det ser ut att vara minst på.
Det är ändå TRE hela sillbitar, två av dem i tjock, flytande sås. Jag blir äcklad och trycker i mig sillbitarna så fort jag bara kan och lämnar så mycket som möjligt av såsen kvar. Brödbitarna som bjuds till ignorerar jag helt.

Sylt. Jag hämtar en burk lågkalori jordgubbssylt och en burk lågkalori äppelmos. Det är ändå bara jag som äter den, till gröten. Pappa blir arg.
"Det är sjukt.. du vet ju att du inte SKA!"
"Men.. jag vill inte äta sockermos till min gröt! Då kan jag lika gärna ta rent strösocker. Det är sjukt onyttigt vet du..
"Det spelar ingen roll!" insisterar han. "Det hela handlar om energi. Är det i socker eller inte är skitsamma."
Han smäller i vagnen med handen. Jag ser hans frustration och går och byter ut äppelmosen i alla fall. Den innehåller FYRA gånger mer energi än det som var förut. Jag får väl se till att ta fyra gånger mindre då.

Maten lassas upp för att betalas. Röd crème fraîche åker förbi, rökt lax, räkor.. jag förstår vad vi ska äta till middag. Laxröra och bakad potatis. Äcklet väller upp. Burken med 34%ig crème fraîche blinkar hela tiden i mitt huvud. Det är äckligt hur fan kan man vilja äta typ rent fett? Det kunde tamigtusan lika gärna vara grädde!
Jag säger det där med grädde till pappa när jag kommer hem.
"Det är lika bra! Du inser väl att du inte kan styra oss allt för mycket? Vad skulle hända om vi åt som du vill? Vi hade sett ut som dig! Tycker du att det går bra, tycker du det?"
Tårarna trycker i ögonen på mig. Jag blir knäpptyst. Mycket, mycket förbannad. Han förstår inte. Jag vill inte äta. Allt jag ätit idag känns som för mycket om jag ska äta det där till middag. Jag förstår inte hur jag ska komma undan. Att minska på grötportionen ikväll gör i princip ingen skillnad. För kräkas efter middagen gör jag bara inte.

Knäpptyst och sammanbiten skyndar jag mig upp på mitt rum där jag fort stänger dörren, släpper lampan och låter alla känslorna rämna. Jag gråter som om jag aldrig gråtit för, med crème fraîche-burken skrikandes framför mig. Ställer mig i dörrkarmen, trycker ut med armarna allt vad jag har för att ta ut min ilska. Mascaran rinner. Jag stirrrar förbannad in i min spegelbild. Hata,hata,hata. Hur fan ska jag kunna äta? Jag hatar det här. Hatar dig.
Lyfter ned spegeln och slår samtidigt foten i tröskeln. Jag bryr mig inte. Vad är den fysiska smärtan jämfört med det krig jag känner inombords? Ingenting. Ingenting alls.
Jag känner bara att middagen idag, det kommer att bli rena rama helvetet.

Jag står snart inte ut med min egen existens.

Min mage är fläckig.

Den är det, för jag blev brun under mina veckor i Grekland.

Sen har magen krympt.

En hel del.

Då blir det fläckigt, för pigmenten hänger liksom inte med i förvandlingen.

Jag har flera sådana effekter som har kommit till när huden inte riktigt följt med.


Det blir mer än psykiska ärr för livet, det här.

Flera gånger.
Varje vecka.
Samma personer.

Folk jag gillar mycket. Familj. Nära.

Fastlåsta vid dem. Döda. De är döda, jag lever.
De är vända mot mig, med ansiktet.
Jag är fastlåst vid dem, kan inte komma loss.
Och döda är de. Stendöda.

Jag slåss omkring i sängen, försöker komma loss.
Egentligen är det mitt täcke jag slåss med.

Men i drömmarna så är det personer.
Det känns verkligt, jag kan inte ta mig ur.
Vaknar, livrädd för att somna om.
Jag gör det ändå efter ett par trötta vaktimmar.
Drömmen upprepas.
Hela tiden.

Igår natt, förra veckan.

Snart blir jag galen på riktigt.

Jag är något stolt över mig själv! Frukosten var jag tvungen att fixa själv och efter att i skräck ha konstaterat att jag gått ned ett halvt kilo kändes det inte alltför hemskt att göra en full portion gröt. Rågmjölsgröt blev det. Med fil+kvarg+vaniljpulver och hallon, jordgubbssylt och äppelmos. Kanel också såklart. Riktigt gott! Särskilt vaniljblandningen. Ikväll ska jag nog testa lite osockrad blåbärssoppa (15kcal/100g) till gröten..
Jag tog ingen macka till eller ens knäckebröd till och det är jag faktiskt tacksam över så här i efterhand. Eftersom jag var ensam hemma, för knapriga saker kan jag äta MÄNGDER av. Det utlöser verkligen något hos mig.. Särskilt Finncrisp med kaviar. Åh.

Mellanmål var jag också tvungen att fixa själv. Jag kokade några brysselkål (nomnom) som jag åt med herbamare. Inte optimalt, jag vet, men det var i alla fall något. Jag tog någon matsked tonfisk till också. Och tomat.

Middagen gick så där. Vi skulle ta rester. Mamma och pappa föreslog att jag skulle ta upp lite redan stekt köttfärs från frysen och göra mig en tortilla, men jag kände verkligen inte för det.
Så det fick bli lite sill och två små potatisar från igår, ett par matskedar kvarg blandad med rödlök och gräslök och några matskedar av fiskgratängen från igår. Gratängen på en egen tallrik såklart, eftersom sill + gratäng inte är någon höjdare.. Tomat med herbamare åt jag till!
Det var efterrätten som inte gick något vidare.. Som vanligt hade jag svårt att bestämma mig. Jag brukar alltid unna (ja ve och fasa!) mig lite kaffe efter maten och det ska jag verkligen inte sluta med. Men den dumma mjölkvisparen (aerolatten) fungerade inte! Så mjölken blev ofluffad, bara uppvärmd. Blö. OCH, jag gjorde dessutom kaffet för svagt! Det var verkligen äckligt, men ajg kunde inte förmå mig att hälla ut det utan drack upp det hela skållande hett. Tänkte inte ge Ana den tillfredsställensen att hälla ut en halv deciliter mjölk som är dagens enda.

Till kaffet tog jag lite hallon, blåbär och jordgubbssylt (Önos lågkalori 40kcal/100g) som jag mosade ihop lite innan jag skivade ned ett halvt äpple i. Otroligt gott där, blir helt klart något att göra om.

Summa:
Frukost: ca 180 kcal
Lunch: ca 180 kcal (svåruppskattat!!)
Mellanmål: ca 70 kcal
Middag: ca 300 kcal
= 730

Och kvällsfikat ikväll lär gå på 200 vilket ger mig ett slutresultat på 930 kcal.
Jag tror att jag börjar förstå varför jag fortfarande går ned. Det är ju ändå kalorier in och kalorier ut som räknas, och jag behöver nog i alla fall minst 1100 kcal per dag. Om vi säger att jag ligger ca 300kcal back på en dag blir det 2100 i veckan.. ett kilo kroppsfett är på ca 7000. ALltså går jag ned 3hg i veckan. Vilket stämmer mer eller mindre. Ibland blir det mer (som den här veckan då det låg på 5hg, kanske beroende på att jag sov bort båda frukosten på helgen?) och ibland står det i princip stilla. Hm. Det har ju med vätskebalansen att göra också. Om jag druckit mer eller så. Men jag tror att det stämmer.
DUM SLUTSATS: Jag måste äta en extra måltid per dag. En extra gröttallrik eller så. Hur tusan ska man få in det? Jag vill inte äta mer. Jag trivs så här. Det är mitt absoluta högsta. Kan ingen sänka min ämnesomsättning så att dessa 900 räcker? Blö.

Cred till de som orkat läsa dessa knäppa tankar.

Vågen visar ett halvt kilo mindre än förra veckan.

Åh gud. Så mycket har jag väl ändå inte fuskat?

Hel grötportion till frukost idag. Helt klart.

Jag hatar känslan att vakna på morgonen och veta att jag ska äta frukost snart.
Jag hatar känslan som kommer innan frukosten.
Jag hatar känslan som kommer under frukosten.
Jag hatar känslan som kommer efter frukosten.
Jag hatar känslan att veta att det är lunch om ett par timmar.
Jag hatar känslan som kommer när jag får se vad det blir för lunch.
Jag hatar känslan som kommer innan lunchen.
Jag hatar känslan som kommer under lunchen.
Jag hatar känslan som kommer efter lunchen.
Jag hatar känslan som kommer när jag får veta att jag måste äta mellanmål.
Jag hatar känslan som kommer innan mellanmålet.
Jag hatar känslan som kommer under mellanmålet.
Jag hatar känslan som kommer efter mellanmålet.
Jag hatar känslan att behöva välja middag.
Jag hatar känslan när jag vet att jag inte kommer att få äta endast sallad.
Jag hatar känslan att jag vet att jag ätit för mycket.
Jag hatar känslan när jag vet att jag ätit för lite.
Jag hatar känslan som kommer med tankarna jag tänker ovan.
Jag hatar känslan som kommer innan middagen.
Jag hatar känslan när middagen är dåligt kryddad.
Jag hatar känslan som kommer under middagen.
Jag hatar känslan som kommer efter middagen.
Jag hatar känslan när jag vet att jag måste äta kvällsfika om bara ett par timmar.
Jag hatar känslan att göra i ordning kvällsfikat.
Jag hatar känslan som kommer innan kvällsfikat.
Jag hatar känslan som kommer under kvällsfikat.
Jag hatar känslan som kommer efter kvällsfikat.
Jag hatar känslan som kommer när jag fallit för en frestelse.
Jag hatar känslan att veta att jag kunde ätit mindre utan vidare.
Jag hatar känslan att snart ska jag lägga mig och det blir tyst.
Jag hatar känslan att räkna dagens kaloriintag.
Jag hatar känslan att inte ha kontroll.
Jag hatar känslan att känna att jag aldrig duger.
Jag hatar känslan att veta att snart är det morgon och frukost igen.

Sov över frukosten igen, så gröten fick bli till lunch istället. Pappa är på mig hela hela tiden nu. Han betraktade mig tyst under hela lunchen och kom sedan med kommentaren: Du har ätit HÖGST 200 kcal nu.
Började en väldig diskussion om det som slutade i att jag jag fick lov att väga allt jag tagit.
Jag tyckte att han var orättvis. Jag hade ju till och med fil på gröten! Det höjde det hela en del. Lovar att det var över 200 kcal.
Min beräkning:

0.6 dl grahamsmjöl: 120 kcal
2 matskedar kruskakli: 30 kcal
ett par russin: 10 kcal
ett par matskedar fil: 35 kcal
ett par matskedar mjölk: 25 kcal
en finncrisp med kvarg + lög+ kaviar: 35 kcal
ett knäckebröd med kvarg + tonfisk + tomat: 70 kcal
någon matsked lågkalorisylt: 10 kcal
någon matsked lågkaloriäppelmos: 10 kcal
en halv deciliter hallon: 5 kcal

Summa summarum: 350 kcal!!

Alltså. Det måste vara över 200. Han kan inte tänka! Han går inte med på det. Säger bara att jag säkert inte ens tog en hel portion gröt. Och det gjorde jag faktiskt, tog till och med mera än en hel portion. Jag förstår inte.

Nu vid middagen var han nästan ännu värre. Vi åt fiskgratäng (torsk, gratängsås, spenat) och potatis. Han sa att jag allra högst ätit 200 kcal, igen. Att jag ligger nu på högst 400 kcal idag. Han är inte klok.
Jag är nästan helt säker på att jag åt 300 till middag. Jag åt dessutom ett mellanmål bestående av kvarg+fil+vaniljpulver+hallon vid tretiden som säkert var på 100 kcal. Enligt mig ligger jag på 750 idag och jag har kvällsmålet kvar vilket lär gå på cirka 200.
Han sa att jag säkert kommer ligga på runt 600 idag och vara jävligt nöjd över det. Han börjar gå mig på nerverna. Han kan inte veta!

Ja, jag är rädd för att gå upp i vikt och äter hellre ett litet underskott än ett överskott. Men NEJ jag är inte nöjd om jag går ned. Jag vill behålla min vikt! Tror jag. Jag vet i alla fall att jag inte alls borde gå ned och jag tycker att jag äter jättemycket. Det är nog med ångesten jag har nu efter och innan måltiderna. Oh herregud. Jag kommer inte att klara att behöva gå upp i vikt. Då lär jag behöva äta dubbelt så mycket som jag gör idag, för näringsdrycker i princip vägrar jag! Eller så får jag väl dricka äckelgrädde eller nått.

Nu undrar jag varför jag satte mig själv i den här jävla skiten : för less, det börjar jag sannerligen bli.

Alltför ofta finner jag mig själv med att inte kämpa. Ska jag ge er dagens sanningar?

1. Sov frivilligt bort frukosten. Eller snarare, jag vaknade vid halv tio men låg kvar i sängen till klockan halv tolv för att slippa äta.
2. Rågmjölsgröt till lunch
3. Gjorde bara 80% av rågmjölsgrötsportionen
4. Skar min brödskiva till extra tunn
5. Drack te vid halv två när jag var hungrig
6. Jag gick en omväg när jag skulle gå från affären
7. Jag gick snabbt för att förbränna mer
8. Mitt mellanmål bestod av ett par matskedar 0.1%ig kvarg och ett par matskedar fil + lite bär
9. På middagen var jag noga med att mest ta grönsaker ur grytan
10. Jag tog en hel tomat till middagen som jag bredde ut över stor del av tallriken
11. All mat på tallirken var väldigt utplattad
12. Jag tog bara en skvätt mjölk i kaffet även fast det är äckligt med så lite mjölk
13. Kvällsgröten var rågmjöl = det kalorisnålaste som finns hemma att göra gröt av
14. Jag gjorde bara 60% av grötportionen
15. Jag gömde halva biten av Finn Crisept när pappa fixade med disken


Precis så mycket kämpar jag. Visst är jag duktig, som de på BUP säger?

Tillägg: Kom på ett par saker till. nu när jag tänker efter.

16. Valde lågkalorisylt när vi handlade
17. Valde havregrynen med allra minst kalorier
18. Valde 0.1% kvarg istället för 10%

Jag vill inte. Jag vill inte mer.

Jag åt säkert 200 kalorier till kvällsfika igen.

Mer än lunchen.

Ät upp mig, någon?

Klarade mig på under 200 kcal till kvällsfika i alla fall.

Kanske får jag sova en timme extra för detl.

Varning för att Ana talar:


Ångesten hugger hårt i mig. Fan. Nu är jag tjock. JAG BÖRJAR FÅ DÅLIGA VANOR. Hur ska detta gå? Jag åt fy usch blä skitmycket till kvällsfika. Äckligt. Äckel.

En hel jävla portion kornmjölsgröt (130 kcal)
ett par matskedar philura fil (30 kcal)
en matsked mjölk (10 kcal)
en matsked lågkalori jordgubbssylt (4 kcal)
två teskedar lågkalori äppelmos (4 kcal)
en finncrisp med kaviar (25 kcal)
en bit tunnbröd med senap och helgskinka (40 kcal)

243 jävla kcal!! Det är inte klokt. Jag brukar äta en halv portion annan gröt och ingen mjölk och en finncrisp bara.. ligger på runt 120 kcal. Högst. NU HAR JAG ÄTIT DUBBELT SÅ MYCKET.

Åh gud. Hjälp mig. Natten förstörd. Jag är äcklig. Det här är tre gånger så mycket som jag åt till lunch, om inte ännu mer. Nu spelar det ingen roll att jag höll igen på lunchen. Jag har gått plus ändå. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men om det kan betyda att jag slipper bli inlagd eller gå på näringsdrycker kanske det är värt det. Kanske. Men det går inte att tänka nu, för nu kan jag bara se hur stor jag är. Hur glupsk jag är. Hur fan gick det här till? Jag brukar inte svära, men nu känner jag för att svära hur mycket som helst. Åh. Vad jag ångrar mig. Jag har ont i magen.
Mår illa.
Vill gå på toa och stoppa fingrarna i halsen.
Men jag gör det inte. Får skylla mig själv att det skulle bli så här.

Det är någonting inom mig som vill ut. Någonting oidentifierbart, men som lika väl finns där.
Jag kämpar emot. Vågar inte tappa kontrollen.
Hon knackar på mitt hjärta. Knack, knack. Jag känner hennes närvaro när jag vaknar mitt i natten. Det går inte att somna om. Kvällsgröten skumpar i magen, får mig att känna mig uppblåst och stor och ångra den där extra skvätten mjölk jag tog.
I kemibänken hälsar hon på igen. Havregrynsgröten som  jag tvingade i mig i morse känns om möjligt ännu större och svårare att ha i min, nej hennes, kropp allt eftersom minuterna går.
Jag har rödmålade naglar. Det döljer det fula inunder.

Jag ville ha kornmjölsgröt till kvällsfika. Hade fått för mig att det var gröten med minst kalorier per portion. Skrev till mamma, bad henne köpa. Var extra noga med att skriva "kronMJÖL" också och inte "kornFLINGOR" för jag gillar bättre slät gröt.. aja. Mamma kom hem med rågmjöl.
Rågmjöl: 290 kcal/ 100g

Hon måste ha sett min förtvivlan. Pappa såg den i alla fall. Förklarade lugnt när han såg mitt raserianfall komma, att visst. Visst, vi kan åka tillbaka och köpa det.
Jag följde med. Stod där vid mjölerna och grynerna.
Kornmjöl: 330 kcal/100g

Ana skrek. NEJ! Det var mer, det var mer än rågmjöl! Fan. Jag vet inte om pappa märkte något, men jag fick panik. Inte en enda bortförklaring kunde jag komma på heller, tro mig - jag tänkte på högvarv.
Nej pappa lilla, kornmjöl innehåller 14% mer energi än rågmjöl.

Jag tog den förbannade kornmjölspåsen.
Får väl kompensera med att minska portionen lite. Ska nog bestämma mig för att rågmjölsgröt, det är minsann mycket godare. Det vet jag innan jag ens smakat.

Lämna mig inte ensam, pappa.

Det är inte alltid jag klarar av hungern min kropp känner, näringen den suktar efter.

Den vet. Den vet vad jag gör, varnar mig. Färgar mina händer, drar av mig mitt hår. Låter mig frysa för att vilja kura upp mig med en kopp varm choklad. Får mig att tycka att sängen är hård och obekväm, för att mina höftben är i vägen.

Ändå struntar jag i den. Struntar i de tydliga teckena den ger mig.


Förutom ibland. När jag är ensam.

Då jävlar. Då jävlar äter jag.

Sen kväll. 11/11-11. Jag sitter vid datorn. Ser på film. Harry Potter and the Deathly Hallows är det. Hör inte när pappa kommer in i rummet.
Nånting är fel. Jag ser det på honom. Lägger undan hörlurarna och tittar frågande på hans uppenbarelse i min dörrkarm.
Försiktigt börjar han, liksom trevandes. Vädjandes.

Han förklarar hur han idag kommit till insikt. Jag är sjuk. Även fast jag säger att jag kämpar, att jag gör nya framsteg ler jag i mjugg åt hur jag ännu en gång lyckats lura dem. Han räknar sakta upp vad jag ätit idag, hur många kalorier de innehåller. Han är nära min egen gissning.

Under tusen? Är det det du vill? Du vet ju att det är för lite. Ändå säger du att det går bra, att du kämpar. Någon del av dig är sjuk, sjukare än vad jag någonsin trodde. Jag trodde att du hade en ätstörning, men inte att det verkligen, verkligen var fullt utvecklad anorexia nervosa.

Han vänder sig om. Ställer sig vid fönstret, tittar ut och lyfter händerna till huvudhöjd.

Förstår du hur det känns? Jag känner mig så maktlös. Vad ska jag göra? Jag ser min dotter försvinna och jag vill inte det. För det är det du gör, försvinner. I början hade du lite spelrum att spela på, men nu. Nu är det slut. Det försvann redan för några veckor sedan, inser jag.

Nu tittar han på mig, går fram till dörrkarmen igen.

Jag drömde en mardröm i natt. Det var precis som det var nu. Du.. försvann.

Tårarna som redan började rinna för ett bra tag sedan, kommer nu allt intensivare. På mig. Jag gråter. Han gör det inte, men jag ser hur han gråter inombords, fruktar att få se på hur sin dotter svälter sig själv till döds.

Vill du sluta skolan?

Jag skakar på huvudet.

Någonting MÅSTE göras. Det kan inte vara så här.. jag förstår att de i Lund sa att man direkt skulle lägga in dig på dagvård där. För själv kan du inte, även om du säger att du kämpar på så fint. Du väljer fel. Hela tiden. Gör du något minsta framsteg, kommer Skada, jag förstår att du kallar henne Skada, fram och straffar dig. Det är självdestruktivt. Andra skär sig, slår sig.. du bara svälter dig själv till döds. Även fast du inte gjort något, det vet du. Vill du dö? Det slutar så. Du säger att du äter, men du går ned i vikt. För varje hekto finns det mindre kvar att ta av. Hektorna blir till kilo, dina organ slutar fungera. Redan nu ser jag det. Dina händer är missfärgade, du tappar hår. Fryser..

Jag vill inte höra mer. Säger att inte nu pappa, snälla inte nu när vi är trötta.

När då? Det är aldrig rätt tillfälle. Det finns inga rätta tillfällen. Så varför inte nu?

Jag är svarslös. Sitter i min datorstol och tittar på skärmen, som stängt av sig själv. Jag känner för att göra samma sak.

Nu var det visst nog.

Bubblan är sprucken.

Jag försvinner.

Kvällsfika:
En halv portion grahamsgröt med lågkalorisylt
En tomat med herbamare
En färsk champinjon med herbamare

Otroligt mycket. Magen sväller. Tomaten hade jag inte behövt, jag var ju inte kontrollerad då. Inte champinjonen heller. Och två matskedar sylt är för mycket, det är ju dubbelt så mycket som en. Jag tappar mig, faller i frestelser. Dåligt.

Båda sista intagna utan att pappa vet något om det. Det är så jag vill ha det. För han skulle inte gilla att jag åt något "strunt" om jag fortfarande var sugen på någonting efter min lilla grötskål. Men sug, det har jag nästan jämt. Tuggummi räddar mig ofta, te likaså.

Jag vill inte. Vad kan det där kvällsfikat ha gått på, 90 kalorier överdrivet uppskattat? Min middag var kanske på 300, det också väldigt överdrivet uppskattat. Åt ett litet mellanmål på runt 60, lunch på runt 180 (högst) och frukost på runt 160. Det blir runt 790 kalorier.
Det känns inte så. Det känns som minst 1800. Jag lär nog behöva i alla fall 1600 på en dag för att inte gå ned. Jag vet, jag vet. Och jag räknar. Överskattar. Jämt.

Sen säger jag att nä, jag förstår inte. Jag FÖRSTÅR INTE varför jag går ned. Underskott på i genomsnitt 400 kalorier per dag (oftast flera hundra mer) vilket leder till en viktförlust på ca 3 hg i veckan. Det stämmer ganska bra.

NÄ jag förstår inte. Jag förstår inte alls.

Det är Ana, Skada, Anorexia kalla-det-vad-du-vill som pratar.

Spegeln. Möter min blick i den. Jag ser en flicka med risigt hår som inte har någon längd alls. Inte långt, inte kort, ett sjabbigt mellanting. För två månader sedan var mitt hår navellängd.
Jag höjer saxen till håret. Greppar tag om en test och låter saxen följa den, sakta uppåt. En centimeter, två, tre, fyra, fem, sex, sju,åtta.. Det blir nog bra. Håller hårdare. Njuter av ljudet av hår som klipps. Gör lika dant på andra sidan.
Igen. Ett par centimeter till.

Håret går till axlarna. Det som varit min stolthet, det som jag fått så mycket beröm för. Åh du har så vackert hår. Men vem säger det åt ett axellångt risigt sudd, som blir allt tunnare? I princip inget. Folk vill ha långt, välvårdat hår. Bra.

Är jag nöjd? Ja, för stunden. I framtiden då? Nej. För om ett par dagar kommer jag att se en bild på någon med långt, vackert hår och jag kommer att fälla ångerns tårar.



Bra att lampan i duschen gått sönder.

Middagen gick hyfsat. Eller tja, inte enligt mamma och pappa

De kom hem, jag såg genast icakassen. Gick fram och tänkte packa upp, medan mamma och pappa bytte om från arbeteskläderna. Röd crème frâiche, det vill säga typ 34%ig. En påse frysta indiska grönsaker där det stod klart och tydligt "254 kcal per portion" och hackat fläskkött marinerat i vitlök och druvsocker. Ris till antagligen. Jag klarar det inte.
Hoppade lite på stället.

Mamma och pappa kom tillbaka.

"Jag vill inte ha det där till middag.."
Mamma säger genast "NÄHÄ" och pappa börjar prata om att jag hela tiden jagar det fettsnåla och att blabla ska jag göra något själv så kan det inte bara vara en halv tomat utan något ENERGIRIKT. Jag såg hur mamma blev mer och mer desperat.  Hon började babbla om näringsdrycker och om att på BUP minsann, på BUP sa de att jag inte skulle vara med vid matlagningen utan bara äta det som serverades och att de sagt att bäst vore nog att helt skippa grönsakerna och att blabla.
Jag fick minsann inte säga mycket.

Potatis. Potatis är helt okej jämfört med ris. Jag tog en medelstor potatis ur kylskåpet.
"Jag fixar något själv, okej? Om ni inte nu vill TVINGA mig att äta det där."
Tog fram lite olika sillsorter. Mammas egna inlagda, senapssill och matjesill. Min kära burk med kvarg och lite röd lök. En tomat.

Bakad potatis är praktiskt. Det är naturligt att inte äta upp precis allt, skalet är ju i vägen. Mitt i måltiden såg mamma att det fanns redan kokta ägg i kylen. "Men den kan du ju ta! Passar BRA till."
Hon ställde ned den framför mig.
Lyckades sjabbla bort den när jag hämtade kaviartuben ur kylskåpet. Lyckades lägga tillbaka halva av mitt knäckebröd.

Puh. Skippade kaffet efteråt och drack en stor kopp te istället. Inget mjölk alls i det. Åt en jordgubbe istället för fyra och inget äpple alls. Äpple åt jag ju tidigare idag. Och mjölkkalorierna jämnade ut lite det jag hetsåt till lunch.
Känns lite bättre. Men jag är fortfarande fylld med ångest sedan lunchen.
Hur länge kommer denna lunch att följa mig? BRA länge. Flera dagar helt klart. Kanske till och med ett par veckor.

Jävla skit.

Det blev inget te, för jag kunde inte hitta min nya tekokare och jag orkade inte koka på spisen.

Är fortfarande proppmätt och undrar vad det blir för middag idag. Jag kommer inte kunna äta mycket. Inte normalt. Jag kommer att behöva fuska för att kunna "förtjäna" min gigantiska hets-lunch.

Dessutom är jag förkyld nu. Jävla huvud. Jävla mat. Åh. Jag som trodde att saker höll på att lösa sig? Icke.

Fortfarande väldigt mätt sedan min väldigt stora lunch, vilket tyder på att jag åt alldeles för mycket. För mycket. Pappa sa att jag inte kan äta "för mycket" men jo, det kan jag. Tro mig.

Ändå är jag sugen på någonting. Det blir nog en kopp te. Gör ju ingenting om jag dricker mycket te, det innehåller ju i princip inget annat än smakämnen och koffein.

Jag fruktar redan middagen när jag nu ätit så otroligt mycket till lunch.

Får ta igen det i morgon.

Det går tio minuter från det att jag kommit in på mitt rum och stängt dörren för att förhindra mig lite att gå  ned till köket och äta ännu mer, när jag hör pappa svänga in med bilen på gården. Har går raka vägen upp till mitt rum.

Har du ätit något? Ja, massor. Kyckling.
Ja, jag såg det.
Mm.
Jättebra, gör du mig sällskap när jag äter upp det lilla som finns kvar?

Jag följer med ner. Han skär upp en bit ciabattabröd till honom själv och lämnar en bit kvar på bordet. För att få  någonting i händerna börjar jag med att brygga ännu en kopp te, Rött Julte denna gång. Ciabattabiten ligger kvar där på bordet. Jag tar halva, njuter av den med kaviar. Ännu är det ett tag kvar tills tevattnet kokar upp. Pappa äter på sin kyckling. Jag tar halva av den biten bröd som är kvar och ändå är det en stor bit kvar. Mera kaviar.

Pappa?
Mm?
Snälla, kan du ta det sista brödet som är kvar?
?

Han gör det i alla fall. Den faran över. Vattnet har precis börjat koka. Denna gång blir det bara ett dussin russin, som alla åker in i min mun. I teét blir det inget, för pappa åker iväg till jobbet och lämnar mig kvar. Fort flyr jag upp med min tekopp på mitt rum.

Mardröm.

Ska fixa lunchen själv, hemma. Massa frestande ingredienser finns det. Ciabattabröd, grillad kyckling. Kvarg. Majs. Jag tänker att jag ska äta ungefär lika mycket jag gör på skolan. Skär upp lite kyckling och tar ett halvt ciabattabröd. En matsked kvarg, lite sambal oelek och en tomat. Lite gurka och ett par matskedar majs.. Lägger upp det fint på tallriken och börjar äta, men glömmer att stoppa i allt i kylen igen. Allting står framme, kycklingen..

Har ätit klart, känner mig nöjd. Ser kycklingen och går fram till den, tar några bitar till. Går till skafferiet, tar en finncrisp som jag täcker med kvarg, tomatpuré och några skivor kyckling. Äter den fort. Det var mitt mellanmål, tänker jag sunt, då slipper jag äta det sedan.
Sätter på en kopp te, saffranste, medan jag börjar plocka undan. Kycklingen blir sist. Jag ångrar mig precis innan jag stoppar in den i kylen. Det finns en kycklingklubba kvar och ett par småbitar av filén. Det var ju så gott och helt proppmätt är jag inte. Jag äter fort upp småbitarna, noga med att peta undan skinnet. Pillar lite på kycklingklubban utan att äta den. Det är en fin bit, med mycket fint kött.
Vad tusan.. Jag ställer undan sambal oeleken som jag varit på väg att ställa tillbaka i kylen och greppar tag om kycklingbenet.
Med en djurisk fart äter jag upp den. Alltihopa, även skinnet Bara lite ben finns kvar. Ändå känns det inte nog. Jag äter fort tre matskedar kvarg, nästan halva burken har nu gått åt till min lunch, sedan ytterligare ett par matskedar majs.

Tevattnet börjar koka i kastrullen. Just ja. Ljudet får mig att inse vad jag gör så jag slänger bara en längtansfull blick på resten av grönsakerna innan jag stoppar in dem i kylen tillsammans med kvarget och börjar göra i ordning en kopp saffranste. Lite honung kanske? En matsked åker in i munnen innan jag häller ned en i teét. Russin kanske? 15 stycken åker in i munnen innan jag häller fem till i tekoppen. Nu. På väg upp till mitt rum greppar jag tag i ett äpple också. Ett helt.

Som bara den. Åt alla möjliga håll. Jag kämpar. Jag förlorar. I vikt.

Önskar det fanns ett ställe man kunde fly till, där alla åt gott och var glada.
Nu existerar det inte ens i mina djupaste fantasier.

Hur i helvete är det möjligt? Jag vägde mig i morse. Har ätit SOM BARA DEN den senaste veckan. Vaniljmousse, röd mjölk, sötad yoghurt, kladdkakesmet och vaniljsås.. Också ätit mig fullständigt proppmätt ett antal gånger, gått på indisk restaurang, ätit sushi och så vidare.. Jag förstår INGENTING. Jag har inte gått upp ett hekto. Kanske till och med gått ned ett par. Vad gör jag för fel? VARFÖR? Jag var nästan helt säker på att jag till och med gått UPP.
Nä, man blir inte tjock så fort. Även fast jag ser ut som bara den i spegeln efter vaniljmoussen.

Släppt efter flera gånger idag. Brutit en bit av ett knäckebröd för att sedan ta hela. Jag är lösaktig. Slapp. Misslyckad. Men jag vet ju någonstans innerst inne att jag inte blir tjock av en bit knäckebröd och att mellanfilen är BÄTTRE för mig än lättfilen. Ändå tar det emot så. Jag borde vara överlycklig. Jag kan ju äta vad som helst! Men jag är inte överlyclig.

För mat är ett helvete.

Det syns. Jag ser det. Känner det. Jag är varmare, inte samma kalla jag som för en vecka sedan. Jag unnar mig saker. En bit bröd till, en tjockare skiva kaviar på mackan.. Mellanfil istället för lättfil. Jag avskyr det. Samtidigt njuter jag av att ibland släppa garden.

Hur ska detta sluta? Jag får inte tappa kontrollen, får inte förstöra allt som jag haft. Jag vågar inte. Skippade kaffet efter maten nu, en deciliter mjölk mindre än vanligt. Känns bra. Men jag tog ett halvt äpple, för jag var sugen. Jag får inte. Får inte släppa efter.

Det kommer att lösa upp mig.