Patetisk är jag
Diskussion över kvällsgröten. Jag äter, pappa lägger patience. Jag inleder med att undra varför folk säger att det är dåligt och onyttigt med salt.
"Har det bara att göra med blodtrycket?" undrar jag mellan gröttuggorna.
"..för mig kanske det inte är bra. Men sådant gäller inte alls för dig.." svarar han, med blicken hård som stål.
"Nej jag vet. Fast det är inte bevisat eller så..?"
"Nej, det är mest teorier.."
Det går ett tag. Jag fortsätter äta gröten, han håller på med sin patience.
"Fast varför säger folk att det är onyttigt då, om det inte är bevisat?" frågar jag och tycker fortfarande att jag inte fått ut det jag vill ha ut av diskussionen.
"Du borde inte prata om onyttigt alls." blir hans svar och nu låter han ännu hårdare.
"Det du gör är så sjukt onyttigt att du hellre skulle leva på coca cola. Bara."
"Nej!" blir mitt direkta svar. "Det vore inte alls bra. Då får jag ju inga proteiner, mineraler, vitaminer.. Ingenting! Ska jag gå upp i vikt ska jag göra det på riktig mat, inte på sötsaker och sånt."
"Du borde inte prata om onyttigt! Det är bara patetiskt att höra det från dig. Ät sötsaker, drick läsk.. vad som helst är bättre bara du äter energirikt- kolhydrater!"
"Nej." blir mitt fasta svar. "Du har fel. Vi får fråga dietisten själv på tisdag. Jag hade förresten kunnat äta ingenting alls och det hade inte varit bättre än det jag gör nu, jag äter ju i alla fall. Sen har det inte med saken att göra. Det ÄR onyttigt att bara äta sötsaker! För ingen vore det bättre. Man får ju bara en del av det man behöver då! Jag äter i alla fall varierat, du vet ju att mina värden är bra och så."
"Fast du är onyttig. Du pratar ska inte prata om onyttigt eller inte, det gäller inte dig..:"
..nej men rent allmänt menar jag!" avbryter jag, nu med tårar i ögonen. "Inte bara mig! Alla!"
Vi fortsätter att munhuggas. Han är hård och ger sig inte. Jag ger upp. Det är ingen mening att diskutera med någon som inte lyssnar på det jag säger utan bara hakar upp sig på saker. De sista fem minuterna av min måltid är båda knäpptysta. Tryckande tysta. Mamma märker ingenting när hon kommer upp ur källaren efter att ha hälsat på kaninchen och jag håller på att plocka undan, fortfarande under tystnad. Hon pratar om Grekland och hur synd de är om de där och tar sig en pepparkaka. De mumlande svaren från mig märker hon knappt.
Uppe på mitt rum kommer tårarna. Tårarna som är färgade av att bli kallad patetisk.
"Har det bara att göra med blodtrycket?" undrar jag mellan gröttuggorna.
"..för mig kanske det inte är bra. Men sådant gäller inte alls för dig.." svarar han, med blicken hård som stål.
"Nej jag vet. Fast det är inte bevisat eller så..?"
"Nej, det är mest teorier.."
Det går ett tag. Jag fortsätter äta gröten, han håller på med sin patience.
"Fast varför säger folk att det är onyttigt då, om det inte är bevisat?" frågar jag och tycker fortfarande att jag inte fått ut det jag vill ha ut av diskussionen.
"Du borde inte prata om onyttigt alls." blir hans svar och nu låter han ännu hårdare.
"Det du gör är så sjukt onyttigt att du hellre skulle leva på coca cola. Bara."
"Nej!" blir mitt direkta svar. "Det vore inte alls bra. Då får jag ju inga proteiner, mineraler, vitaminer.. Ingenting! Ska jag gå upp i vikt ska jag göra det på riktig mat, inte på sötsaker och sånt."
"Du borde inte prata om onyttigt! Det är bara patetiskt att höra det från dig. Ät sötsaker, drick läsk.. vad som helst är bättre bara du äter energirikt- kolhydrater!"
"Nej." blir mitt fasta svar. "Du har fel. Vi får fråga dietisten själv på tisdag. Jag hade förresten kunnat äta ingenting alls och det hade inte varit bättre än det jag gör nu, jag äter ju i alla fall. Sen har det inte med saken att göra. Det ÄR onyttigt att bara äta sötsaker! För ingen vore det bättre. Man får ju bara en del av det man behöver då! Jag äter i alla fall varierat, du vet ju att mina värden är bra och så."
"Fast du är onyttig. Du pratar ska inte prata om onyttigt eller inte, det gäller inte dig..:"
..nej men rent allmänt menar jag!" avbryter jag, nu med tårar i ögonen. "Inte bara mig! Alla!"
Vi fortsätter att munhuggas. Han är hård och ger sig inte. Jag ger upp. Det är ingen mening att diskutera med någon som inte lyssnar på det jag säger utan bara hakar upp sig på saker. De sista fem minuterna av min måltid är båda knäpptysta. Tryckande tysta. Mamma märker ingenting när hon kommer upp ur källaren efter att ha hälsat på kaninchen och jag håller på att plocka undan, fortfarande under tystnad. Hon pratar om Grekland och hur synd de är om de där och tar sig en pepparkaka. De mumlande svaren från mig märker hon knappt.
Uppe på mitt rum kommer tårarna. Tårarna som är färgade av att bli kallad patetisk.
Kommentarer
Trackback
