Fight Eating Disorder

Jag har läst alla inlägg som jag har skrivit i den här bloggen. Herregud. Är det verkligen jag som har skrivit det där? Jag blir rädd. En svältande hjärna är verkligen, VERKLIGEN ingenting att lyssna på! Det finns bara ett enda sätt att bli frisk från en ätstörning/anorexia: BRYTA SVÄLTEN och det hårt och brutalt.

Aldrig mera, säger jag bara.

Så här kommer mina helvetesjävla matdagar att se ut. JAG ÄR EN KORV. Jag är tjock och fet och herregud. Jag har inte kollat mig i spegeln sen i morse. Blundar när jag går på toa.


Frukost 07.00: ca 250 kcal
Mellanmål 09.00: Näringsdryck + annat= ca 400 kcal
Lunch 11.30: 300 kcal (?)
Näringsdryck + annat: ca 400 kcal
Middag: 300 kcal (?)
Kvällsfika: Näringsdryck + annat = ca 400 kcal

totalt= 2050

HERREGUD Det kan inte stämma!!!!!!!!! Det kan inte stämma. Oh my good.. Min basalförbrukning ligger på ca 1200 vilket innebär att jag ligger 800 kcal plus. Det blir ungefär ett hekto per dag UPPÅT. Och det som var meningen att jag skulle stanna vikten.. HAHAHA kul. KUL.

Jag som trodde saker ändrats
I huvudet, i själen
Jag ville lämna detta skit bakom mig
Gå vidare

Jag som trodde att saker ändrats
att jag lyckats stanna min vikt
att jag klarade av att äta gröt själv
Jag ville lämna detta skit bakom mig
Gå vidare

Jag som trodde saker ändrats
Men vad händer?
Så ställer jag mig på vågen
får veckans resultat i siffror
Nio hekto ned

Hjärtat rusar
Jag måste sätta mig ned
NIO HEKTO?
Sen kommer jag ihåg
vätskebalans,salter..

Men nio hekto, det är mycket
Nio hekto vätska?
NEJ!

Så äter jag bara en fjärdedel av min gröt
Jag mår illa
Gröten är äcklig
Den är dåligt saltad och växer i munnen på mig
Lite keso istället
Och rostbiff
Jävla gröt
Jävla frukost
Jävla våg

Jag som trodde saker ändrats
I alla fall var på väg att ändras
Nu vet jag
Att det inte är så jävla enkelt.

Jag slapp matlådan! Yiihah! Egentligen borde jag inte vara glad..

När det blev dags för lunch frågade jag helt enkelt pappa om han tagit med sig lådan. "Nej" var det korta svaret. Så jag gick helt enkelt och tog min sedvanliga kompensationstallrik med 80%sallad (i detta fall broccoli) och resten lite av den utsmedade vegetariska rätten och tre skruvmakaroner. Ehe.

Så, hela nattens ångest och oro helt i onödan. Tack. Och fy fan.

Dagens portion tårar: check
Dagens anti-sömntankar: check


Orsak= matlåda

Får jag komma in?
Knack. Knack.

Vem är det?
Du vet vem det är.

Oh, jasså du! Kom in du bara..
Tack.

Vad var det den här gången. då?
Nej jag ville bara förstöra lite  mer för dig.

Igen? Jaja, det går bra för mig!
Mm du vet ju att det blir bättre snart.

Mat och händelser i punktform..

- Sov över frukosten
- Gröt till lunch (ca 210 kcal)
- Lussedeg (ca 100? kcal)
-Rostbiff och potatissallad (400? kcal)
-Inget kaffe efteråt
- 1.5 dl fil med lite flingor till kcällsfika (90 kcal)

=800

Kan det verkligen stämma? Det känns konstigt, middagen kan ha varit på mer.. och jag åt ju dessutom lussedeg! Det kan nog vara 900 också. Eller 700. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte kan väga maten... Ah. Det gör mig galen. Glad i alla fall att jag slapp frukosten och kunde kompensera för middagen lite då. Sen var kvällsfikat rätt så schysst också :)

Just ja! Måste fått lite minus också... för jag knådade min deg en hel del! Tog i som bara den. Säkert -40 kcal i alla fall!

Efter middagen. Rostbiff och potatissallad. Tvungen att äta en "normal" (se gigantisk!) portion.
Efter maten, mätt som jag var kommer det vanliga kaffesugen. Det är otroligt starkt.
Gör kaffe åt min syster. Drar in doften.
Smakar inte ens.

Stått emot. Känns lite, lite bättre.
Jävla middag.
Potatissallad!
Åh herregud.

Bra att jag inte fick något ljuvligt kaffe i alla fall.

Jag vet att jag inte borde.. men jag kunde bara inte låta bli. Kompenserade min otroligt kaloririka middag lite grand.. Det var nog inte mycket det hjälpte egentligen, men det hjälpte en del mot ångesten..

- Jag gick ut och fotograferade och passade på att gå lite extra långt och hoppa en del på stället. Så härligt att röra sig igen!
-Jag "glömde" att äta en smörgås till kvällsfikat.
-Jag blandade i lite vatten i min fil.


Små saker, men det känns så mycket bättre!

Middag. Fy fasen vad jag hatar det. Jag ångrade mig fortfarande grovt för den där biten pepparkaksdeg jag åt till mellanmål.

Potatis. I ugn. indränkt i olja. Sen feta fläskkotletter med kantareller och gräddsås. "Ta mer. I alla fall två hela potatisar! Två bitar fläskotletter och flera skedar sås till!"

Jag tar. Och äter. På gaffeln, tugga, tugga svälj. Petar undan vissa utvalda bitar, de som jag tror innehåller allra mest kalorier. Såsen försöker jag i största möjliga mån att undvika, smeta ut över tallriken.

Jag tittar på min systers tallrik. Hon hade bara tagit lite, lite potatis. Hon behövde inte ta mer. Hon behövde inte ha någon som styrde vad hon ska äta. Jag säger det till mamma och pappa.
"Titta på syster! Hur hon äter, vad var det jag sa! Hon äter aldrig potatis men jag.. Hon är dessutom äldre än mig!! Jag behöver inte.. Åh fy fan vad jag är avundsjuk."
Det sista sväljer jag, tårarna är på väg att krampaktigt komma fram. Måste äta klart. Än mer än hälften kvar. Äcklet väller upp inom mig, får maten att växa och jag hatar mig själv mer än någonsin. Hur fasen ska jag kunna äta igen efter den här middagen? Hur ska jag kunna stå ut med min egen, äckliga närvaro?

"När du ätit upp tar vi fram salladen."
Jag smakar inte ens på den. En enda liten tomatbit känns för mycket, onödigt. Ingenting utöver middagen jag måste. Direkt efteråt springer jag upp på mitt rum, med gråten i halsen. Jag hör bara hur pappa ropar efter mig om jag inte ville ha något kaffe.
Nejnejnej.

Inget kaffe. Ingen sallad. Ingenting utöver äckelmiddagen.

Väl uppe på rummet sjunker jag ihop mot min vägg skakandes i hela kroppen av gråt. Jag gråter som om jag aldrig gjort något annat. Äckeljag. Jag känner det sedvanliga kaffesuget efter maten. Att jag står emot blir ett litet straff mot mig själv. Ett litet straff utöver många andra. Det lindrar det hela en aning.
Tårarna blöter ned hela min tröja, men jag kan inte sluta. Jag gråter ända tills jag makat mig iväg till datorn och skrivit det här inlägget, som ger i alla fall lite utlopp för mitt ständiga helvete och tillfälligt, tillfälligt lättar på tyngden som trycker mot mitt hjärta.

Varför är pepparkaksdeg så gott? Förbannat också. :(

Jag vill inte alls.

Jag vill inte.

Vill du inte bli frisk?

Nej. Jag vill inte.

Varför?

Det vet jag inte.

Varför vet du inte?

...

Jag kommer ned till frukosten, mycket trött efter att bara ha sovit ett ynka antal timmar.
"Då ska vi ta nya tag! Ett glas mjölk!!" säger pappa hurtigt och slänger fram helgskinkan på bänken.

Protesterna skriker i mig under hela frukosten. Jag följer dem.

Dietisten var bra. Det kändes bra att prata med henne i alla fall. Hon var dock ganska upprörd. Hon tyckte att detta hade gått alldeles för långt och att min vikt verkligen var på gränsen för tvångsinläggning och att nu jävlar, nu gällde det inte om vad jag VILLE utan vad jag BEHÖVDE.

Mamma och pappa ska i framtiden i princip få lägga upp maten på tallriken åt mig. Sen är det bara att ÄTA. Har jag inte till nästa gång, om två veckor, lyckats bättre jadu.. Hon tyckte att jag absolut skulle överväga näringsdrycker som MELLANMÅL också. Och äta på det. Ha? Nehejdu. ALDRIG. Måste jag få i mig 300 kcal i ett mellanmål ska det tamigtusan vara något smaskigt inte någon sörja..

Jag skriver mer när jag har lyckats smälta det hela en aning.

Vågen visade 37.4 i morse. Jag var i tjock. (Tillägg senare: Tjock? Chock ska det stå. Jag kan inte ens stava okej. Hela tiden tjock och fet. Stor.) Skrattade och grät.
Ett hekto mer än förra måndagen. What? Är fortfarande chockerad. Jag trodde ju att jag hade gått ned. Tydligen inte. Jaha?

På ett sätt är jag glad.
På ett sätt skriker något inom mig och fick mig att fuska liiite mer idag än igår.

Mamma och pappa tror mig säkert inte. Särskilt inte pappa. Det såg inte ut som det på honom när jag berättade. Jag sa att jag också var chockad över det, för jag erkände faktiskt för honom också att jag trodde att jag hade gått ned i alla fall lite. Vad ska jag göra för att de ska tro mig? Pappa frågade t.om om jag hade druckit en halv liter vatten innan.. Det hade jag ju inte.
Samtidigt är ett hekto väldigt osäkert. Man har olika vätskebalans och så vidare. Dessutom har jag lagt till mera fibrer i kosten för att få igång magen vilket leder till att man binder mera vatten. Jag har druckit mera vatten också för att inte få vätskebrist..

I morgon är det vägning hos BUP samt träff med en dietist. Stepwise också. Hjälp. Det blir konstigt..

Nu funderar jag på om jag som en liten julkalender ska skriva dagens framsteg och dagens "fusk" här i bloggen.. Ja, det ska jag nog! :) Skriver även annat tänkvärt som hänt under dagen.

Dagen har varit sådär i matväg antar jag. Ingen frukost som vanligt på helgen.. gröt till lunch istället. Jag känner verkligen att jag har missat ett mål och att kroppen skriker efter mer. Det kommer vid tretiden. Jag är inte hungrig, men Ana är stark då. Jag höll på att bli riktigt förbannad för att mamma och pappa inte ville göra brysselkål till middagen - det åt vi ju igår var deras ursäkt. Jag vet att det var för att jag skulle "lura" mig själv att jag ätit mer än vad jag gjort. Men det var inte bara så faktiskt. Brysselkål är förfärligt gott.
Mamma hade gjort årets jättesats julköttbullar under dagen, så det blev det till middag. Jag åt i alla fall fem stycken och en del potatismos.
Jag ligger på minus idag.
Det känns.

Nervös är jag också. Fruktansvärt. I morgon ska jag ställa mig på vågen. Jag vet att de på BUP sa att mamma och pappa helst skulle gömma undan vågen. Men BUP är dåligt. I framtiden kanske jag inte tänker väga mig, om j ag nu ska gå  upp för det vill jag väl inte se. Men nu är jag bra nyfiken på hur dåligt- eller bra- det har gått.
Jag vet att jag har gått ned.
Frågan är bara hur mycket.
37.3 visade vågen förra måndagen.
Vad blir det i morgon?
37?

Jag vet inte. Men neråt, det har jag gått. Annars hade Ana varit betydligt mera förbannad.

Diskussion över kvällsgröten. Jag äter, pappa lägger patience. Jag inleder med att undra varför folk säger att det är dåligt och onyttigt med salt.
"Har det bara att göra med blodtrycket?" undrar jag mellan gröttuggorna.
"..för mig kanske det inte är bra. Men sådant gäller inte alls för dig.." svarar han, med blicken hård som stål.
"Nej jag vet. Fast det är inte bevisat eller så..?"
"Nej, det är mest teorier.."

Det går ett tag. Jag fortsätter äta gröten, han håller på med sin patience.
"Fast varför säger folk att det är onyttigt då, om det inte är bevisat?" frågar jag och tycker fortfarande att jag inte fått ut det jag vill ha ut av diskussionen.
"Du borde inte prata om onyttigt alls." blir hans svar och nu låter han ännu hårdare.
"Det du gör är så sjukt onyttigt att du hellre skulle leva på coca cola. Bara."
"Nej!" blir mitt direkta svar. "Det vore inte alls bra. Då får jag ju inga proteiner, mineraler, vitaminer.. Ingenting! Ska jag gå upp i vikt ska jag göra det på riktig mat, inte på sötsaker och sånt."
"Du borde inte prata om onyttigt! Det är bara patetiskt att höra det från dig. Ät sötsaker, drick läsk.. vad som helst är bättre bara du äter energirikt- kolhydrater!"

"Nej." blir mitt fasta svar. "Du har fel. Vi får fråga dietisten själv på tisdag. Jag hade förresten kunnat äta ingenting alls och det hade inte varit bättre än det jag gör nu, jag äter ju i alla fall. Sen har det inte med saken att göra. Det ÄR onyttigt att bara äta sötsaker! För ingen vore det bättre. Man får ju bara en del av det man behöver då! Jag äter i alla fall varierat, du vet ju att mina värden är bra och så."
"Fast du är onyttig. Du pratar ska inte prata om onyttigt eller inte, det gäller inte dig..:"
..nej men rent allmänt menar jag!" avbryter jag, nu med tårar i ögonen. "Inte bara mig! Alla!"

Vi fortsätter att munhuggas. Han är hård och ger sig inte. Jag ger upp. Det är ingen mening att diskutera med någon som inte lyssnar på det jag säger utan bara hakar upp sig på saker. De sista fem minuterna av min måltid är båda knäpptysta. Tryckande tysta. Mamma märker ingenting när hon kommer upp ur källaren efter att ha hälsat på kaninchen och jag håller på att plocka undan, fortfarande under tystnad. Hon pratar om Grekland och hur synd de är om de där och tar sig en pepparkaka. De mumlande svaren från mig märker hon knappt.

Uppe på mitt rum kommer tårarna. Tårarna som är färgade av att bli kallad patetisk.

Det börjar redan i affären. Fredag eftermiddag. Alla är trötta. Jag, mamma och pappa.

Pepparkakor. Det är jul.. Mamma har lagt pepparkaksdeg i vagnen. Jag tittar på den.
"Ja, vi ska ju ha pepparkakor.." säger mamma när hon ser min blick.
"Mm.. men kan vi inte ta de som redan är färdiglagade?"
Jag erinerar mig ha läst att färdiglagade bara innehåller ca 24kcal per kaka, men med de med köpt deg.. jag var osäker. Kilar iväg till pepparkakorna. Väl där ångrar jag mig när jag ser ingredienslistan. Margarin ligger redan tvåa. Det var nog mindre med färdigköpt deg.. Jag låter pepparkaksdegen ligga kvar i vagnen.

Provsmakning. Vi får förbi provsmakningarna. Idag var det tre olika sorters sill upplagda på ett litet pappersfat. Mamma och pappa är snabba på att roffa åt sig en. Pappa tittar uppfordrande på mig och jag tar mig en tallrik, noga med att ta den som det ser ut att vara minst på.
Det är ändå TRE hela sillbitar, två av dem i tjock, flytande sås. Jag blir äcklad och trycker i mig sillbitarna så fort jag bara kan och lämnar så mycket som möjligt av såsen kvar. Brödbitarna som bjuds till ignorerar jag helt.

Sylt. Jag hämtar en burk lågkalori jordgubbssylt och en burk lågkalori äppelmos. Det är ändå bara jag som äter den, till gröten. Pappa blir arg.
"Det är sjukt.. du vet ju att du inte SKA!"
"Men.. jag vill inte äta sockermos till min gröt! Då kan jag lika gärna ta rent strösocker. Det är sjukt onyttigt vet du..
"Det spelar ingen roll!" insisterar han. "Det hela handlar om energi. Är det i socker eller inte är skitsamma."
Han smäller i vagnen med handen. Jag ser hans frustration och går och byter ut äppelmosen i alla fall. Den innehåller FYRA gånger mer energi än det som var förut. Jag får väl se till att ta fyra gånger mindre då.

Maten lassas upp för att betalas. Röd crème fraîche åker förbi, rökt lax, räkor.. jag förstår vad vi ska äta till middag. Laxröra och bakad potatis. Äcklet väller upp. Burken med 34%ig crème fraîche blinkar hela tiden i mitt huvud. Det är äckligt hur fan kan man vilja äta typ rent fett? Det kunde tamigtusan lika gärna vara grädde!
Jag säger det där med grädde till pappa när jag kommer hem.
"Det är lika bra! Du inser väl att du inte kan styra oss allt för mycket? Vad skulle hända om vi åt som du vill? Vi hade sett ut som dig! Tycker du att det går bra, tycker du det?"
Tårarna trycker i ögonen på mig. Jag blir knäpptyst. Mycket, mycket förbannad. Han förstår inte. Jag vill inte äta. Allt jag ätit idag känns som för mycket om jag ska äta det där till middag. Jag förstår inte hur jag ska komma undan. Att minska på grötportionen ikväll gör i princip ingen skillnad. För kräkas efter middagen gör jag bara inte.

Knäpptyst och sammanbiten skyndar jag mig upp på mitt rum där jag fort stänger dörren, släpper lampan och låter alla känslorna rämna. Jag gråter som om jag aldrig gråtit för, med crème fraîche-burken skrikandes framför mig. Ställer mig i dörrkarmen, trycker ut med armarna allt vad jag har för att ta ut min ilska. Mascaran rinner. Jag stirrrar förbannad in i min spegelbild. Hata,hata,hata. Hur fan ska jag kunna äta? Jag hatar det här. Hatar dig.
Lyfter ned spegeln och slår samtidigt foten i tröskeln. Jag bryr mig inte. Vad är den fysiska smärtan jämfört med det krig jag känner inombords? Ingenting. Ingenting alls.
Jag känner bara att middagen idag, det kommer att bli rena rama helvetet.

Jag står snart inte ut med min egen existens.

Min mage är fläckig.

Den är det, för jag blev brun under mina veckor i Grekland.

Sen har magen krympt.

En hel del.

Då blir det fläckigt, för pigmenten hänger liksom inte med i förvandlingen.

Jag har flera sådana effekter som har kommit till när huden inte riktigt följt med.


Det blir mer än psykiska ärr för livet, det här.

Flera gånger.
Varje vecka.
Samma personer.

Folk jag gillar mycket. Familj. Nära.

Fastlåsta vid dem. Döda. De är döda, jag lever.
De är vända mot mig, med ansiktet.
Jag är fastlåst vid dem, kan inte komma loss.
Och döda är de. Stendöda.

Jag slåss omkring i sängen, försöker komma loss.
Egentligen är det mitt täcke jag slåss med.

Men i drömmarna så är det personer.
Det känns verkligt, jag kan inte ta mig ur.
Vaknar, livrädd för att somna om.
Jag gör det ändå efter ett par trötta vaktimmar.
Drömmen upprepas.
Hela tiden.

Igår natt, förra veckan.

Snart blir jag galen på riktigt.