Fight Eating Disorder

Jag kommer inte på något att skriva här längre.
Visst är det väl underligt?
Men det är väl helt enkelt för att det här var en "Ana-blogg", och Ana har ingen som helst plats i mitt liv längre.
Inte så underligt egentligen alltså.

Tänker ändå låta denna blogg vara kvar. Som en smärtsam påminnelse.

Istället skriver jag här! www.pavagned.blogspot.com

Den här dagen är kass. Sov knappt något inatt (som vanligt) och när jag vaknade spöregnade det. Gå till skolan i regn, kyla, vind och dåligt humör är ingen höjdare. Jag är genomblöt om fötterna, trots användande av paraply och en lång kappa.

Sista dagen innan lov dock. I morgon blir det upp tidigt, och iväg...
Förhoppnings tar jag mig igenom dagen utan något större sammanbrott.

Vid frukosten. Jag har blivit väckt runt halv nio, endast för att kliva upp och äta frukost. Tar den sista tuggan av min kanelhavregrynsgröt och dricker ur mitt vattenglas. Pappa har precis kokat klart ett par ägg och sitter och tuggar i sig ett. Kaviar har han på. Det är väldigt gott och han lyckades få äggen perfekt kokta, enligt min smak.

Jag vill så, så gärna ha ett. Men jag vet att ett ägg, med kaviar dessutom, skulle gå på över 70 kalorier vilket är nästan som en grötfrukost till! Det är inte okej. I så fall skulle min frukost vara på över 200 kalorier! Sjukt.

Jag vet att jag kommer ångra mig sen. Att äcklet kommer välla över mig. Ändå gör jag det. Går fram till kastrullen, tar mig ett ägg. Den är svårskalad, men jag lyckas skala den ändå. Väl skalad får jag lust att ångra mig, ge det till pappa, vadsomhelst. Jag inser att jag inte kan göra det. Har jag tagit mig ett ägg, ska jag bannemig äta upp det.
Så det gör jag också.

Efter lunch ska jag nog ta mig en långpromenad.

Hela dagen har jag varit mätt, inte en enda gång har jag känt hunger. Jag äter för att jag måste. En mekanik. Ett tvång. Ett helvete.

Varmt. Temperaturen ligger på över 100 grader. Det känns konstigt. Värmen är främmande och jag har inte bastat på flera år, glömt bort hur det känns. Vår bastu är ganska sliten. Här och var på väggarna är träet färgat svart, särskilt över själva kaminen. Det ser fult ut på ett vackert sätt.

Att basta var ett vanligt inslag i vardagen för mig, förut när jag var liten. Kommer ihåg hur jag fick krypa ihop i en balja med vatten, som pappa burit in till bastun. Det var härligt. Söndag var bastudag, men vi kunde även basta under veckorna. Särskilt på vintern när det kunde vara kallt i huset.

Jag börjar bli lite yr och yrseln får mig att tänka på nuet. Lägger mig ned på bänken. Små fina utslag börjar synas på armar och ben, värmeutslag erinerar jag mig ha läst någon gång. Det är sannerligen någonting jag inte haft på väldigt länge. Det känns konstigt. Mina fötter är till och med varma, fingertopparna har ingen antydan till blått. Är det så här det känns? På något sätt känner jag igen känslan. Det får mig att tänka tillbaka på julen, när alla delikata julrätter glidit ned i magen och man sitter vid efterrätten, proppmätt och nöjd medan man väntar på att julklapparna ska öppnas. Det är bara förväntan som fattas, för jag är fortfarande proppmätt sedan middagen.

Minutrarna går. Jag vet inte hur länge jag legat där i bastun, men över en halvtimme är det. Kanske jag borde gå ut nu, för yrseln är tilltagande. Är det min kropp som är ovan med den plötsliga blodcirkulationen? Men då borde jag ju inte bli yr? För inte får man vätskebrist på en halvtimme, det tror jag inte. Kanske är det blodtrycket som spökar. Det ringer i öronen nu. Jag borde nog ta mig ut ur bastun för att det inte ska bli värre.

Sakta reser jag mig upp. Jag ser knappt någonting och det dansar svarta prickar över mitt synfält. Handtaget på bastun är glödande hett, men jag struntar i det, tänker bara på att ta mig ut. Det gör jag. Yrseln är värre nu och det känns som om jag varit utan vatten i år och dar. Det var nog korkat av mig att inte ta med mig något drickbart in i bastun, men det var lite sent att tänka på då.
Ut. Upp. Upp för trappor, genom dörrar. Jag får lov att lägga mig ned i sista trappen för att inte svimma. Där ligger jag i några minuter, andas djupt innan jag tar mig in i duschen.

När jag kommer in svimmar jag i duschkabinen och vaknar upp med duschen påslagen. Jag kommer inte ihåg att jag satte på den.

Släcker lampan. Skruvar upp temperaturen på duschen och drar hastigt av mig kläderna. Väntar knottrig av köld på att temperaturen ska bli som högst. Hoppar snabbt in i duschen och låter strålens hetta först bränna mig, sedan få kroppen att slappna av.

Sakta sjunker jag ned mot duschkanten och njuter av hur min hud färgas allt rödare av det heta vattnet. Den nästan smärtfulla värmen är en skarp kontrast över hur jag brukar ha det.

Isande kallt och spänt.

Låter minuterna rinna iväg. Reser mig sedan plötsligt upp, greppar tag i balsamflaskan och masserar in det i håret. Låter det heta vattnet hela tiden vara på, påminna mig om värmen. Trär försiktigt på mig ett par skrubbarhandskar som jag fått i present någon gång och klickar ut en rejäl klick med duschkräm. Metodiskt börjar jag att skrubba armarna. Först något försiktigt, sedan allt hårdare. Sakta färgas de allt rödare. Jag fortsätter. Njuter av att se hur huden brister på sina ställen och släpper fram små bloddroppar. När de är tillräckligt röda, brännande röda gör jag det lika mycket igen. Inte nog, inte nog. Mera duschkräm. Vissa ställen är blåa nu. Det heta vattnet känns tydligare mot armarna.

Jag gör sedan samma behandling med övriga kroppsdelar, men bara en gång och inte riktigt lika hårt. När duschkrämen sköljs bort svider det. Ett bevis på att jag tagit i tillräckligt hårt, kanske jag kan bli ren nu?

Utanför har jag lagt upp kläderna prydligt på en pall. I precis rätt ordning. Strumpor först. De ska klädas på noggrant, jag njuter fullt ut av att se plagg för plagg täcka min kropp. Många lager, mycket värme. Täckande. Inte visa för mycket hud, aldrig armarna.

Parfymflaskan. Även om jag ska sova om en timme. Ett sprut med min favoritparfym på halsen. Blundar och drar in doften. Lite renare, fräschare. Jag känner mig faktiskt helt okej ett tag.