The big capture
Sen kväll. 11/11-11. Jag sitter vid datorn. Ser på film. Harry Potter and the Deathly Hallows är det. Hör inte när pappa kommer in i rummet.
Nånting är fel. Jag ser det på honom. Lägger undan hörlurarna och tittar frågande på hans uppenbarelse i min dörrkarm.
Försiktigt börjar han, liksom trevandes. Vädjandes.
Han förklarar hur han idag kommit till insikt. Jag är sjuk. Även fast jag säger att jag kämpar, att jag gör nya framsteg ler jag i mjugg åt hur jag ännu en gång lyckats lura dem. Han räknar sakta upp vad jag ätit idag, hur många kalorier de innehåller. Han är nära min egen gissning.
Under tusen? Är det det du vill? Du vet ju att det är för lite. Ändå säger du att det går bra, att du kämpar. Någon del av dig är sjuk, sjukare än vad jag någonsin trodde. Jag trodde att du hade en ätstörning, men inte att det verkligen, verkligen var fullt utvecklad anorexia nervosa.
Han vänder sig om. Ställer sig vid fönstret, tittar ut och lyfter händerna till huvudhöjd.
Förstår du hur det känns? Jag känner mig så maktlös. Vad ska jag göra? Jag ser min dotter försvinna och jag vill inte det. För det är det du gör, försvinner. I början hade du lite spelrum att spela på, men nu. Nu är det slut. Det försvann redan för några veckor sedan, inser jag.
Nu tittar han på mig, går fram till dörrkarmen igen.
Jag drömde en mardröm i natt. Det var precis som det var nu. Du.. försvann.
Tårarna som redan började rinna för ett bra tag sedan, kommer nu allt intensivare. På mig. Jag gråter. Han gör det inte, men jag ser hur han gråter inombords, fruktar att få se på hur sin dotter svälter sig själv till döds.
Vill du sluta skolan?
Jag skakar på huvudet.
Någonting MÅSTE göras. Det kan inte vara så här.. jag förstår att de i Lund sa att man direkt skulle lägga in dig på dagvård där. För själv kan du inte, även om du säger att du kämpar på så fint. Du väljer fel. Hela tiden. Gör du något minsta framsteg, kommer Skada, jag förstår att du kallar henne Skada, fram och straffar dig. Det är självdestruktivt. Andra skär sig, slår sig.. du bara svälter dig själv till döds. Även fast du inte gjort något, det vet du. Vill du dö? Det slutar så. Du säger att du äter, men du går ned i vikt. För varje hekto finns det mindre kvar att ta av. Hektorna blir till kilo, dina organ slutar fungera. Redan nu ser jag det. Dina händer är missfärgade, du tappar hår. Fryser..
Jag vill inte höra mer. Säger att inte nu pappa, snälla inte nu när vi är trötta.
När då? Det är aldrig rätt tillfälle. Det finns inga rätta tillfällen. Så varför inte nu?
Jag är svarslös. Sitter i min datorstol och tittar på skärmen, som stängt av sig själv. Jag känner för att göra samma sak.
Nånting är fel. Jag ser det på honom. Lägger undan hörlurarna och tittar frågande på hans uppenbarelse i min dörrkarm.
Försiktigt börjar han, liksom trevandes. Vädjandes.
Han förklarar hur han idag kommit till insikt. Jag är sjuk. Även fast jag säger att jag kämpar, att jag gör nya framsteg ler jag i mjugg åt hur jag ännu en gång lyckats lura dem. Han räknar sakta upp vad jag ätit idag, hur många kalorier de innehåller. Han är nära min egen gissning.
Under tusen? Är det det du vill? Du vet ju att det är för lite. Ändå säger du att det går bra, att du kämpar. Någon del av dig är sjuk, sjukare än vad jag någonsin trodde. Jag trodde att du hade en ätstörning, men inte att det verkligen, verkligen var fullt utvecklad anorexia nervosa.
Han vänder sig om. Ställer sig vid fönstret, tittar ut och lyfter händerna till huvudhöjd.
Förstår du hur det känns? Jag känner mig så maktlös. Vad ska jag göra? Jag ser min dotter försvinna och jag vill inte det. För det är det du gör, försvinner. I början hade du lite spelrum att spela på, men nu. Nu är det slut. Det försvann redan för några veckor sedan, inser jag.
Nu tittar han på mig, går fram till dörrkarmen igen.
Jag drömde en mardröm i natt. Det var precis som det var nu. Du.. försvann.
Tårarna som redan började rinna för ett bra tag sedan, kommer nu allt intensivare. På mig. Jag gråter. Han gör det inte, men jag ser hur han gråter inombords, fruktar att få se på hur sin dotter svälter sig själv till döds.
Vill du sluta skolan?
Jag skakar på huvudet.
Någonting MÅSTE göras. Det kan inte vara så här.. jag förstår att de i Lund sa att man direkt skulle lägga in dig på dagvård där. För själv kan du inte, även om du säger att du kämpar på så fint. Du väljer fel. Hela tiden. Gör du något minsta framsteg, kommer Skada, jag förstår att du kallar henne Skada, fram och straffar dig. Det är självdestruktivt. Andra skär sig, slår sig.. du bara svälter dig själv till döds. Även fast du inte gjort något, det vet du. Vill du dö? Det slutar så. Du säger att du äter, men du går ned i vikt. För varje hekto finns det mindre kvar att ta av. Hektorna blir till kilo, dina organ slutar fungera. Redan nu ser jag det. Dina händer är missfärgade, du tappar hår. Fryser..
Jag vill inte höra mer. Säger att inte nu pappa, snälla inte nu när vi är trötta.
När då? Det är aldrig rätt tillfälle. Det finns inga rätta tillfällen. Så varför inte nu?
Jag är svarslös. Sitter i min datorstol och tittar på skärmen, som stängt av sig själv. Jag känner för att göra samma sak.
Kommentarer
Trackback
