Fight Eating Disorder

Har historia. Visst är jag en duktig, arbetande liten flicka? Nej, jag orkar inte. Hade idrott i morse, i gymmet och jag kände verkligen krafterna rinna ur mig.. JAG ORKAR INTE. Bara tre timmar kvar nu, sen är det slut och lov.. Jobbigt lov antagligen och jag har en hel del plugg.

Funderar på att bli "sjuk" och gå hem, men jag ska med och handla inför resan i morgon, så där kör det sig.. Dessutom vet ju mamma och pappa att jag inte är sjuk. Kanske det går om jag säger bara att jag har ont i magen eller huvudet? Eller bara är väldigt trött? Mamma skulle kanske gå på det här med tröttheten, hon gillar inte heller att vara trött på jobbet, men pappa skulle bara säga att inte är jag väl vek heller och be mig gå klart dagen.

Jag orkar inte. Orkar inte med att jobba någonting, trots att jag borde. Skjuter upp det hela.
Lunchen gick väl sådär. Åt mest sallad (tomat) som vanligt, men fick i mig iaf 150 kalorier kanske. Lite mer. Får nog lov att dricka en stor kopp te sen för att hålla blodsockret uppe och lura kroppen att jag är pigg.. Om jag nu inte kör på "sjuk-tekniken".

Den här dagen är kass. Sov knappt något inatt (som vanligt) och när jag vaknade spöregnade det. Gå till skolan i regn, kyla, vind och dåligt humör är ingen höjdare. Jag är genomblöt om fötterna, trots användande av paraply och en lång kappa.

Sista dagen innan lov dock. I morgon blir det upp tidigt, och iväg...
Förhoppnings tar jag mig igenom dagen utan något större sammanbrott.

Jag ska bort till mina syskon nu på höstlovet, ned till Lund. Jag undrar väldigt mycket vad det blir för sorts mat där. För det blir givetvis annorlunda än vad jag är van med, här. Jag kommer säkert inte att få min trygga havregrynsgröt på morgonen.. Eller kanske får jag det. Men det blir ändå inte samma. Jag kommer heller säkert inte få välja som jag brukar till middag. Kanske stoppar det massor med konstigt i maten, kanske blir jag tvungen att äta bröd? Kanske blir jag tvungen att dricka mjölk till maten? Men nej, de vet om mina problem.
De skulle inte utsätta mig för sådant.

Eller skulle de? Jag vet inte. Hur brukar de laga sin mat? Steker de i smör eller olja? Kommer jag att få påverka, byta ut den vanliga filen mot lättfil? Eller tigga mig till potatis istället för pasta, för det är energisnålare? KKommer jag att kunna ta min vanliga tomat till middagen och dryga ut maten med? Äter de sallad till varje måltid? Så tänker jag. I princip konstant. Jag måste säga att jag är nervös. Så mycket osäker mat.

Ibland tänker jag på bmi. Det är nog ganska ofta egentligen. Eftersom jag är ganska kort, påverkar ett kilo riktigt mycket. Räknar jag på BUP:s våg idag har jag bmi 15.8. Men då hade jag druckit minst halvliter vatten och ätit en tallrik fil.. det var alltså inte morgonvikten på en fastande mage. Hihi. Räknar jag på det, på vad jag brukar "gå upp" under dagen får jag till 15.4. Lägst hittills, helt klart. Det är nog inte så bra, egentligen, men jag kan inte låta bli att njuta av den låga siffran.

I juni hade jag 19. Herregud. Det är normalvikt. Vilken tjockis. Jag hoppas att jag inte går tillbaka till det, för 19 i bmi ser HEMSKT ut på mig! Jag ska försöka förhandla mig till att få ha precis den vikt då mensen kommer tillbaka. Vilket lär bli på runt 17, med lite tur.. Säkert kommer jag inte att få behålla det. Men jag vägrar att gå tillbaka till ett bmi över 18. Jag vägrar. Äckligt. Jag TÄNKER inte helt enkelt. De får acceptera det.

"I morgon.." börjar jag lite försiktigt och ser från min yoghurt upp på pappa.
"I morgon.. har jag sovmorgon till tjugo i tio. Jag kan ta min frukost själv, så väck mig inte.."
Han ger mig en skeptisk blick.
"Skulle du verkligen ta det då? Vad tar du, gröt?"
Jag blir arg och reser mig upp från stolen.
"Ja men det är klart! Jag är ju inte HELT DUM I HUVUDET!"
Han nickar lite och tittar på min yoghurt, som för att påminna mig om att äta upp den. Jag sätter mig ned igen och stoppar surt en tugga i munnen.

Jo, jag är helt dum i huvudet. För i just denna stund funderar jag på att halvera min gröttallrik i morgon. Det är ju ändå ingen som märker något.

Precis kommit tillbaka efter en 50 minuters lång promenad i rask takt. Det var ganska kyligt ute, så jag sprang i bland för att behålla värmen. Ändå är jag så kall om händerna nu att det är svårt att skriva.. Haha. Sju grader kan faktiskt vara riktigt kallt!

Med lite tur brände jag 100 kalorier på den promenaden. Ägget jag åt i  morse är alltså bortbränt. Tack och lov.. Jag stod inte ut med att se ägget i spegeln.

Jag känner mig jättetjock. Superfet. Jag är mätt. Har ätit en lunch. Och min frukost var också stor. Jag föll ju för äggfrestelsen. Jag fryser inte så mycket, mina fingertoppar är inte blåa. Hur ska det kännas? Inte så här i alla fall. För det här känns fel. Mycket fel.

Jag mår faktiskt lite illa. Önskar att jag var dum nog att kräkas upp det jag har ätit. Men det gör jag ju inte. Varför vet jag inte heller. Magen är full. Står rätt ut. Jag lovar, när jag fick förbi spegeln såg jag ur ansiktet svällt upp och mina ben var enorma. Den här helgen har jag ätit mycket. Fallit för fresteler, som jag aldrig, ALDRIG gjort förut. Tagit en deciliter mjölk till kaffet istället för en halv. Ätit ett halvt äpple mer än vanligt.

Snart är jag jättetjock. Eller ännu tjockare snarare, för jättetjock är jag ju redan. Jag tror inte att jag vågar väga mig i morgon.

Vid frukosten. Jag har blivit väckt runt halv nio, endast för att kliva upp och äta frukost. Tar den sista tuggan av min kanelhavregrynsgröt och dricker ur mitt vattenglas. Pappa har precis kokat klart ett par ägg och sitter och tuggar i sig ett. Kaviar har han på. Det är väldigt gott och han lyckades få äggen perfekt kokta, enligt min smak.

Jag vill så, så gärna ha ett. Men jag vet att ett ägg, med kaviar dessutom, skulle gå på över 70 kalorier vilket är nästan som en grötfrukost till! Det är inte okej. I så fall skulle min frukost vara på över 200 kalorier! Sjukt.

Jag vet att jag kommer ångra mig sen. Att äcklet kommer välla över mig. Ändå gör jag det. Går fram till kastrullen, tar mig ett ägg. Den är svårskalad, men jag lyckas skala den ändå. Väl skalad får jag lust att ångra mig, ge det till pappa, vadsomhelst. Jag inser att jag inte kan göra det. Har jag tagit mig ett ägg, ska jag bannemig äta upp det.
Så det gör jag också.

Efter lunch ska jag nog ta mig en långpromenad.

Hela dagen har jag varit mätt, inte en enda gång har jag känt hunger. Jag äter för att jag måste. En mekanik. Ett tvång. Ett helvete.

Varmt. Temperaturen ligger på över 100 grader. Det känns konstigt. Värmen är främmande och jag har inte bastat på flera år, glömt bort hur det känns. Vår bastu är ganska sliten. Här och var på väggarna är träet färgat svart, särskilt över själva kaminen. Det ser fult ut på ett vackert sätt.

Att basta var ett vanligt inslag i vardagen för mig, förut när jag var liten. Kommer ihåg hur jag fick krypa ihop i en balja med vatten, som pappa burit in till bastun. Det var härligt. Söndag var bastudag, men vi kunde även basta under veckorna. Särskilt på vintern när det kunde vara kallt i huset.

Jag börjar bli lite yr och yrseln får mig att tänka på nuet. Lägger mig ned på bänken. Små fina utslag börjar synas på armar och ben, värmeutslag erinerar jag mig ha läst någon gång. Det är sannerligen någonting jag inte haft på väldigt länge. Det känns konstigt. Mina fötter är till och med varma, fingertopparna har ingen antydan till blått. Är det så här det känns? På något sätt känner jag igen känslan. Det får mig att tänka tillbaka på julen, när alla delikata julrätter glidit ned i magen och man sitter vid efterrätten, proppmätt och nöjd medan man väntar på att julklapparna ska öppnas. Det är bara förväntan som fattas, för jag är fortfarande proppmätt sedan middagen.

Minutrarna går. Jag vet inte hur länge jag legat där i bastun, men över en halvtimme är det. Kanske jag borde gå ut nu, för yrseln är tilltagande. Är det min kropp som är ovan med den plötsliga blodcirkulationen? Men då borde jag ju inte bli yr? För inte får man vätskebrist på en halvtimme, det tror jag inte. Kanske är det blodtrycket som spökar. Det ringer i öronen nu. Jag borde nog ta mig ut ur bastun för att det inte ska bli värre.

Sakta reser jag mig upp. Jag ser knappt någonting och det dansar svarta prickar över mitt synfält. Handtaget på bastun är glödande hett, men jag struntar i det, tänker bara på att ta mig ut. Det gör jag. Yrseln är värre nu och det känns som om jag varit utan vatten i år och dar. Det var nog korkat av mig att inte ta med mig något drickbart in i bastun, men det var lite sent att tänka på då.
Ut. Upp. Upp för trappor, genom dörrar. Jag får lov att lägga mig ned i sista trappen för att inte svimma. Där ligger jag i några minuter, andas djupt innan jag tar mig in i duschen.

När jag kommer in svimmar jag i duschkabinen och vaknar upp med duschen påslagen. Jag kommer inte ihåg att jag satte på den.

Klockan ringer på runt nio, halv tio. Jag sover ensam på nedervåningen, så ingen vet att jag har vaknat. Jag låter det förbli så också, för att slippa äta någon frukost. Istället häller jag i mig ett par glas vatten, slår på datorn och spelar lite The Sims 3, tills läget är lugnt och jag kan gå upp runt elva-halv tolv. Då är det helt okej att äta lunch.
Jag kommer upp till övervåningen, hälsar god morgon på mamma och pappa och frågar kanske vad vi ska göra idag. Oftast åker vi och handlar, pappa jobbar på något ute och mamma sitter inne och läser eller pysslar på med någonting. Inget att göra för mig alltså.

Mamma frågar vad jag ska äta till lunch. Jag svarar lite undvikande, rester från igår och någonting till samt ser till att göra i ordning min lunch när ingen ser. Då krafsar jag runt lite i resterna och skyndar mig att skära lite tomat, gurka och sallad som jag kryddar med oregano och herbamare. Breder ut det över tallriken, äter salladen och inga rester. Kanske att jag tar lite sås från igår, om det finns, så att det ser ut som om jag ätit resterna. Kokar en kopp te och skär ett halvt äpple i små fina bitar innan jag går ned till mig på nedervåningen.

Nu gäller det att få tiden att gå och klara sig till efter middagen, då nästa lilla utmaning kommer. Jag brukar lägga mig i sängen igen ett tag, sätta på luftkonditioneringen och somna till i någon timme. Fram till klockan två, halv tre brukar jag kunna klara mig nere själv utan att någon kommer och stör. Ett kurr i magen brukar smyga sig på och jag kokar mig ännu en kopp mättande te, utan mjölk så klart, som jag dricker rykande het.

Vid tre är det dags att gå upp för att försöka påverka dagens middag till det allra smalaste. Föreslå att hjälpa till, allra helst göra maten själv. "Jag är så sugen på blablabla och vill ha det blablabla, men det går bra, jag gör det gärna själv! Blir mycket godare då.."
Får givetvis en hel del blickar, mamma frågar vad jag ska göra och jag svarar något svävande. Kanske fäller hon en syrlig kommentar "Utan fett så klart!" som hon tror att jag inte hör eller jag vet inte vad. Men jag struntar i henne, blir bara arg och sur och gör som jag vill ändå.

Jag har kommit på ett eget bröd! Utan smör, utan onödiga ingredienser som lätt kan få måltiden att se matigare ut. Jag blandar ett par matskedar vetemjöl, någon tesked bakpulver, salt, kryddor och vatten till en deg som jag sedan mikrar i en hög skål i någon minut. Det blir som en fluffig, något klibbig kaka i botten som faktiskt är väldigt god och fungerar bra med sallad till. Tacos, säger jag och förklarar hastigt att jag ska göra någon god sås till.. Såsen blir en tesked grekisk yoghurt som jag utan att någon ser blandar ut med min 0.1%iga fil. Kryddar den lite och äter den till mitt bröd och gurka, tomat, sallad, kapris och kanske en bit fetaost. Breder ut det hela över tallriken och försöker att äta utan att jag är helt betraktad. Tar den andra halvan av äpplet till efteråt, samt en liten kopp kaffe med lite mjölk i.

Sen är det bara att fördriva tiden tills klockan blivit runt åtta och något svalare i luften. Då byter jag om till min träningsklänning (hihi), stadigare skor och ett par kortbyxor. Förklarar för mamma och pappa att jag vill ta en promenad upp på berget, för jag har sett några intressanta kryddväxter där samt vill ta lite kort. Väl ur sikte från huset, sätter jag tid på mobilen och börjar springa. Springer, joggar, kutar, varvar med att gå i rask takt. Uppför berg och nedför branta backar. Den vanliga rundan. Alltid samma. I början sprang jag den på runt 17 minuter, efter fem veckor på runt 9. Om någon undrar varför jag är röd när jag kommer tillbaka, säger jag bara att det var varmt och att jag sprang lite på slutet.

Njuter av en kall dusch när jag kommer tillbaka, härligt slut i kroppen. En underbar, nytränad känsla! Kanske gör jag några armhävningar och ett par situps, samt går ned i brygga och stretchar lite. I duschrummet såklart, ingen ska se mig. Där, efter min springtur är jag ofta väldigt nöjd över dagen. Jag har klarat mig igenom den, i morgon är en ny dag, och med lite tur har jag ätit bara ungefär 700 kalorier, kanske till och med 500 eller 600 och sprungit bort 100. Jag vet att jag har gått ned, det finns ingen annan möjlighet. Jag är inte alltför hungrig, en massa vatten som jag naturligtvis drack under springturen, håller mättnadskänslan länge. Om det blir outhärdligt tar jag en bit gurka eller en bit tomat, innan jag drar mig tillbaka ned till undervåningen igen.

Lägger mig och sover oftast innan elva, det finns ju ändå ingenting att göra.

Släcker lampan. Skruvar upp temperaturen på duschen och drar hastigt av mig kläderna. Väntar knottrig av köld på att temperaturen ska bli som högst. Hoppar snabbt in i duschen och låter strålens hetta först bränna mig, sedan få kroppen att slappna av.

Sakta sjunker jag ned mot duschkanten och njuter av hur min hud färgas allt rödare av det heta vattnet. Den nästan smärtfulla värmen är en skarp kontrast över hur jag brukar ha det.

Isande kallt och spänt.

Låter minuterna rinna iväg. Reser mig sedan plötsligt upp, greppar tag i balsamflaskan och masserar in det i håret. Låter det heta vattnet hela tiden vara på, påminna mig om värmen. Trär försiktigt på mig ett par skrubbarhandskar som jag fått i present någon gång och klickar ut en rejäl klick med duschkräm. Metodiskt börjar jag att skrubba armarna. Först något försiktigt, sedan allt hårdare. Sakta färgas de allt rödare. Jag fortsätter. Njuter av att se hur huden brister på sina ställen och släpper fram små bloddroppar. När de är tillräckligt röda, brännande röda gör jag det lika mycket igen. Inte nog, inte nog. Mera duschkräm. Vissa ställen är blåa nu. Det heta vattnet känns tydligare mot armarna.

Jag gör sedan samma behandling med övriga kroppsdelar, men bara en gång och inte riktigt lika hårt. När duschkrämen sköljs bort svider det. Ett bevis på att jag tagit i tillräckligt hårt, kanske jag kan bli ren nu?

Utanför har jag lagt upp kläderna prydligt på en pall. I precis rätt ordning. Strumpor först. De ska klädas på noggrant, jag njuter fullt ut av att se plagg för plagg täcka min kropp. Många lager, mycket värme. Täckande. Inte visa för mycket hud, aldrig armarna.

Parfymflaskan. Även om jag ska sova om en timme. Ett sprut med min favoritparfym på halsen. Blundar och drar in doften. Lite renare, fräschare. Jag känner mig faktiskt helt okej ett tag.

Går ned. Ensam i köket. Bordet står färdigdukat med remouladsås i en skål. På köksbänken ligger nymarinerade rödspättefileér. På spisen puttrar potatisen. Inte en sallad eller tomat i sikte.
Jag blir arg. Stampar i golvet i pur ilska och skuttar omkring. INGEN SALLAD! Sen har mamma och pappa köpt fel saltgurka också. De köpte smörgåsgurka istället. Fel.
Tårarna kommer och jag hejar dem inte, som jag gjort tidigare idag. Låter dem rinna fritt. Ingen ser mig ändå, så vad spelar det för roll?

Stampar en gång till i marken och går ut i hallen där jag lutar mig mot väggen, försöker andas djupt för att förhindra en svimningsattack eller panikångestattack. För jag vet att det kan komma. Lyckas jag röra upp mig nog blir det inte kul. Tittar hastigt i spegeln. Mascaran har runnit i och med mina tårar i ränder utefter kinderna.

Det är nog bäst att jag köper en vattenfast mascara i fortsättningen.

Frågade i bilen på väg hem vad det skulle bli för middag. "Rödspätta med potatismos" blev det direkta svaret och jag förstod att det även skulle bli Remouladsås till. På röd crème fraîche såklart. Med majonäs och annat "gottgott."
Usch. Jag kände kväljningar. Så mycket kalorier, fett, steksmör.. i en enda måltid! Det går säkert upp till 600 kalorier för en normalportion, om inte  mer. Med lite tur lyckas jag dryga ut det hela med en tomat (mamma och pappa börjar bli skeptiska) och kanske komma ned till 500, men det knappt.
Usch. Jag hatar det här.
Jag vill inte äta stekt mat.
Stekt i flott.
Rullad i ägg och ströbröd.

Sedan potatismos. Mosade kolhydrater med fett och mjölk. Nomnom. Eller inte. Ska definitivt be om att få hjälpa till att laga middagen, så att jag kan ha någorlunda koll över hur mycket äckel som stoppas i mosen.

Mammas och pappas matval äcklar mig. Det får mig att vilja gråta, bli sjuk, vad-som-helst för att slippa. Det får mig att överväga att gå till toaletten och kräkas upp allting efteråt, men jag vet att det inte skulle tjäna någonting till. Undanflykter skulle synas på vågen hos BUP nästa vecka. Undanflykter skulle få mig att må dåligt, känna mig ännu mera misslyckad för att jag inte lyckats behålla vikten. Det skulle om någon månad få mig att bli inlagd, ännu sämre. Få mig att missa skolan. Jag skulle bara ångra det.

Därför sväljer jag ångesten, ilskan, tankarna och äcklet och gråter ut i duschen efteråt istället.

Det är lunch. Jag har fått lov av mina föräldrar som jobbar på skolan jag går på att äta i lärarmatsalen, för att slippa allt folk som annars är i den vanliga salen. Jag lassar upp grönsaker, mosar ut tomat och morötter över lite mer än halva tallriken.
Ris och skinkgryta. Tar upp ett par matskedar ris på tallriken och hade tänkt ta den vegetariska maträtten, men ve och fasa! Där är det en pastarätt med sojakorv. Det går inte ihop! Man kan inte ha ris och pasta tillsammans. Fel. Fel. Fel.

Jag kände ilskan välla upp inom mig. Ville kasta iväg tallriken, skrika fel och sjunka ihop på golvet och försvinna. Jag gjorde det inte. Däremot gjorde jag en serie ilskna, ledsna grimaser och kände tårarna tränga i ögonvråna. Lutade mig mot vattenstället och andades djupt tre gånger innan jag tog ett glas vatten, bet ihop och skyndade mig ut ur matsalen med den felaktiga tallriken i handen.

Jag var tvungen att vänta ett par minuter utanför lärarmatsalen och lugna ned mig för att slippa komma in halvt gråtandes.

Awesome. Perfekt. Här bryter man ihop över att jag både hade ris och pasta på tallriken.

Idag är en dag då det känns som om jag aldrig, aldrig kommer att bli glad igen.
Jag hatar det.

Hungrig, med lågt blodsocker är jag när mamma och pappa kommer hem från jobbet. När de klätt av sig  ytterkläderna frågar jag lite försiktigt vad det blir för middag.
"Kycklingwok med nudlar" är det direkta svaret. Det krockade helt i vad jag ungefär anat mig. Jag ville inte ha någon kycklingwok! Inga kolhydratspäckade nudlar. Nejnej, det var helt kört. Med nudelwok har man ingen möjlighet att dryga ut det hela med sallad eller platta ut det. Strax innan pappa skulle börja med woken sa jag att jag inte ville ha det. Men nånting måste jag ju ha som ger lite energi.
Ont i magen. Jag var förbannad och sur. ENERGI! Vem behöver sånt? Fy fasen.

Dagens alla känslor vällde ur mig och jag drog min filt över huvudet och kröp ihop i soffan i vardagsrummet. Tårarna rann och jag kunde inte sluta gråta. Mat. Jag vill inte ha mat. Patetiska, misslyckade jag. Jag kan inte ens behålla vikten. Jag är ett misslyckande, ett patetiskt kräk. Vågen i morse visade det. Pappas ögon när jag sa att jag inte ville ha nudelwoken visade det.

Lite stiffado? Lite stekt ris med curry och ägg..? En omelett? Det blir väl bra!
Nejnej, mamma lilla, det blir inte bra.

Det kändes lite konstigt där i filten, smakade konstigt. Jag sträckte ut handen framför mig och såg att den var helt nedblodad. Jag hade börjat blöda näsblod och blodat ned hela min vita tröja. Ännu ett misslyckande. Tårarna kom allt mera intensivt och jag tyckte synd om mamma som behövde se sin dotter nedblodad och gråtandes.
Torkade av mig det värsta och öppnade kylskåpet. Drog ut en tomat fylld med köttfärs och ris och mikrade det hela tills den inte kunde vara annat än skållhet. Det tog ett tag och jag hann bli förbannad ett antal gånger för att  mikron fungerade så dåligt, trots att den egentligen fungerade prima.

Lassade upp ett par deciliter sallad, kryddade den fyllda tomaten nästan lite för mycket med citronpeppar och citron. Perfekt måste vara perfekt. Smakrikt och värdigt att äta. Smaklöshet är onödigt. Jag åt snabbt och brände mig häftigt på tungan, men smärtan är bara ännu ett bevis på att jag inte förtjänar att äta.

Jag blev arg, urförbannad när jag började göra i ordning mitt kaffe. För starkt! För kallt, för dåligt. Mikrovågsugnen är säkert trasig, det blir aldrig varmt nog. Jävla mikrovågsugn. Den mosade mina tre efterrättsjordgubbar och gjorde dem till en varm sörja som jag i tyst vredesmod sörplade i mig tillsammans med mitt dåliga, kalla och äckliga kaffe.

Efteråt kände jag mig helt utmattad och ännu mera misslyckad. Hur jävla svårt kan det vara att äta en normal måltid egentligen? Jo, det kan vara riktigt jävla svårt.

Sovmorgon. Måste ta frukost själv. Det stod "Ät gröt!" på kylskåpet så jag tänkte väl följa det. Väl med decilitermåttet i handen tog Ana över och jag tog bara 75% av så mycket gryn man skulle ha. Hällde på vatten utan att tänka vidare mycket och lät det hela svälla i mikron. Tio minuter senare, egentligen skulle det bara vara sju gav jag upp. Jag hade tagit för mycket vatten och det var alldeles plaskigt. Ilskan vällde över mig och eftersom ingen var hemma lät jag gröten veta hur mycket jag hatade den också.
Jävla gröt! Jag behöver inte dig! DU ÄR BLÖT OCH ÄCKLIG OCH FET!
När Ana sagt sitt satte jag mig ned med den äckliga gröten vid matbordet och åt upp den.
Efteråt var jag tvungen att torka både stolen och bordet jag satt vid.

Åh. För en halvtimme sedan fick jag ett äckligt våldsamt sug efter att hetsäta. Jag kände för att baka något, en kladdkaka vad-som-helst och sedan trycka i mig halva smeten rå, grädda den i ugnen och servera med mängder av vispad grädde till. Jag kände för att äta tio mackor med falukorv och senap, för att dricka fem glas mjölk, juice och äta upp alla nötterna i skålen på köksbordet. Jag kände för att mikra en macka med massvis med ost, doppa den i varm o'boy och sedan gå och kräkas upp alltihopa.

Jag tog ett fjärdedels äpple med lite kanel och socker och fyra glas kolsyrat vatten.

Jag känner mig så stor. Det måste synas nu, eller hur? Jag åt vitlökssmör på potatisen till middagen, klart att det lägger sig på kroppen. Sedan åt jag upp allting jag tog på tallriken till lunch och det var inte bara sallad utan också en HEL grönsaksbiff med några matskedar ris! Det är definitivt över det normala, lunchen brukar ju vara det tillfället då jag tar igen allt extra jag äter under middagen till exempel så att mitt dagliga intag inte ska ligga över 0.

Pappa har fixat en liten gradering. Ligger den på plus, desto högre desto mer, har jag ätit mera än vad jag gör av med och alltså gått upp lite i vikt. Tio är högsta och då har jag ätit som bara den. Knappt möjligt alltså, ens för en ”frisk” människa. Ligger den på minus har jag ätit för lite, minus tio har jag inte ätit något alls i princip.

 

Vi säger att min lunch ser ut

som ovan..

 

 

 

 

 

Lägger man nu ihop tre minus och ett plus, får man fortfarande två minus vilket betyder att måltiden är två minus. Skulle jag ta en knäckebröd med lite smör till har jag kanske tjänat ett plus, men jag ligger fortfarande på ett minus. Som allra oftast ser tallriken ut som den gör ovan, men varje ruta är aldrig helt täckt och rejält utplattad. Vanligtvis brukar jag också lämna en bit av den vegetariska maten och inte ta något knäckebröd vilket leder till en måltid på tre minus, kanske till och med mer.

Det är lunchen som förstör. Det är när jag går ut ifrån matsalen, som Skada nöjt klappar mig på axeln och berömmer mig. Jag är aldrig mätt när jag går ut därifrån, bara lätt nöjd. Oftast har jag smällt i mig tre glas vatten till för att lura mig själv att jag äter mer än vad jag gör.

Visst fungerar det, men leder till att runt halv två, om jag äter vid elva, har min blodsockernivå sjunkit så pass mycket att jag känner mig väldigt trött och fysiskt utmattad. Det är då jag tar till dagens andra knep. En kopp grönt te utan mjölk (i princip 0 kalorier!) och ett halvt litet äpple (ca 30 kalorier) som får mig att klara mig utan problem till klockan halv fyra då jag brukar komma hem. Väl hemma tar jag mig ett halvt knäckebröd, ibland hela och flera glas vatten. Det hamnar på under 50 kalorier och jag klarar mig till middagen vid fem-sex utan problem. Lyckas jag sedan ta en extra tomat till middagen, som jag skär i små bitar under hela middagens gång, har jag lurat min familj att tro att jag äter mer än vad jag egentligen gör. Awesome.

Bakad potatis är praktiskt det, därför jag önskar mig det som oftast. Först och främst behöver man inte gröpa ur all potatis utan kan lämna en hel del, sen tillagas den inte i någon olja eller smör vilket gör den helt ren. Rätt så gott är det också.

Middagen brukar ofta hamna på plus ett eller ibland två. (Enligt mig dock betydligt mer. Plus 6, minst.) vilket betyder att om jag tjänat in två under lunchen, försvinner de vid middagen och jag ligger på noll. Kvällsfikat brukar hamna på noll eller ibland minus att.

Kontentan är : Jag går inte upp i vikt av det jag nu äter, utan snarare lite ned.

Men: Mamma och pappa tror att jag ligger på plus ett, kanske två, nästan varje dag.

Och: De kommer att bli besvikna nästa gång på BUP och det är vägning.

Jag tycker: Att det känns fint, så länge jag inte går upp.

Då vissa personer som jag inte vill ska ha tillgång till min andra blogg har fått det, har jag bestämt mig för att skapa en ny där jag kan posta allting som jag av någon anledning inte kände för att posta på min andra blogg.

Jag är en sextonårig flicka som har en Eating Disorder, eller mera exakt anorexia. På min andra blogg, www.pavagned.blogspot.com, kan man följa mig sedan den 13 september 2011.

So.. här kommer alla inlägg som inte postar på den andra bloggen!


FIGHT EATING DISORDER