Sämst dag
Hungrig, med lågt blodsocker är jag när mamma och pappa kommer hem från jobbet. När de klätt av sig ytterkläderna frågar jag lite försiktigt vad det blir för middag.
"Kycklingwok med nudlar" är det direkta svaret. Det krockade helt i vad jag ungefär anat mig. Jag ville inte ha någon kycklingwok! Inga kolhydratspäckade nudlar. Nejnej, det var helt kört. Med nudelwok har man ingen möjlighet att dryga ut det hela med sallad eller platta ut det. Strax innan pappa skulle börja med woken sa jag att jag inte ville ha det. Men nånting måste jag ju ha som ger lite energi.
Ont i magen. Jag var förbannad och sur. ENERGI! Vem behöver sånt? Fy fasen.
Dagens alla känslor vällde ur mig och jag drog min filt över huvudet och kröp ihop i soffan i vardagsrummet. Tårarna rann och jag kunde inte sluta gråta. Mat. Jag vill inte ha mat. Patetiska, misslyckade jag. Jag kan inte ens behålla vikten. Jag är ett misslyckande, ett patetiskt kräk. Vågen i morse visade det. Pappas ögon när jag sa att jag inte ville ha nudelwoken visade det.
Lite stiffado? Lite stekt ris med curry och ägg..? En omelett? Det blir väl bra!
Nejnej, mamma lilla, det blir inte bra.
Det kändes lite konstigt där i filten, smakade konstigt. Jag sträckte ut handen framför mig och såg att den var helt nedblodad. Jag hade börjat blöda näsblod och blodat ned hela min vita tröja. Ännu ett misslyckande. Tårarna kom allt mera intensivt och jag tyckte synd om mamma som behövde se sin dotter nedblodad och gråtandes.
Torkade av mig det värsta och öppnade kylskåpet. Drog ut en tomat fylld med köttfärs och ris och mikrade det hela tills den inte kunde vara annat än skållhet. Det tog ett tag och jag hann bli förbannad ett antal gånger för att mikron fungerade så dåligt, trots att den egentligen fungerade prima.
Lassade upp ett par deciliter sallad, kryddade den fyllda tomaten nästan lite för mycket med citronpeppar och citron. Perfekt måste vara perfekt. Smakrikt och värdigt att äta. Smaklöshet är onödigt. Jag åt snabbt och brände mig häftigt på tungan, men smärtan är bara ännu ett bevis på att jag inte förtjänar att äta.
Jag blev arg, urförbannad när jag började göra i ordning mitt kaffe. För starkt! För kallt, för dåligt. Mikrovågsugnen är säkert trasig, det blir aldrig varmt nog. Jävla mikrovågsugn. Den mosade mina tre efterrättsjordgubbar och gjorde dem till en varm sörja som jag i tyst vredesmod sörplade i mig tillsammans med mitt dåliga, kalla och äckliga kaffe.
Efteråt kände jag mig helt utmattad och ännu mera misslyckad. Hur jävla svårt kan det vara att äta en normal måltid egentligen? Jo, det kan vara riktigt jävla svårt.
"Kycklingwok med nudlar" är det direkta svaret. Det krockade helt i vad jag ungefär anat mig. Jag ville inte ha någon kycklingwok! Inga kolhydratspäckade nudlar. Nejnej, det var helt kört. Med nudelwok har man ingen möjlighet att dryga ut det hela med sallad eller platta ut det. Strax innan pappa skulle börja med woken sa jag att jag inte ville ha det. Men nånting måste jag ju ha som ger lite energi.
Ont i magen. Jag var förbannad och sur. ENERGI! Vem behöver sånt? Fy fasen.
Dagens alla känslor vällde ur mig och jag drog min filt över huvudet och kröp ihop i soffan i vardagsrummet. Tårarna rann och jag kunde inte sluta gråta. Mat. Jag vill inte ha mat. Patetiska, misslyckade jag. Jag kan inte ens behålla vikten. Jag är ett misslyckande, ett patetiskt kräk. Vågen i morse visade det. Pappas ögon när jag sa att jag inte ville ha nudelwoken visade det.
Lite stiffado? Lite stekt ris med curry och ägg..? En omelett? Det blir väl bra!
Nejnej, mamma lilla, det blir inte bra.
Det kändes lite konstigt där i filten, smakade konstigt. Jag sträckte ut handen framför mig och såg att den var helt nedblodad. Jag hade börjat blöda näsblod och blodat ned hela min vita tröja. Ännu ett misslyckande. Tårarna kom allt mera intensivt och jag tyckte synd om mamma som behövde se sin dotter nedblodad och gråtandes.
Torkade av mig det värsta och öppnade kylskåpet. Drog ut en tomat fylld med köttfärs och ris och mikrade det hela tills den inte kunde vara annat än skållhet. Det tog ett tag och jag hann bli förbannad ett antal gånger för att mikron fungerade så dåligt, trots att den egentligen fungerade prima.
Lassade upp ett par deciliter sallad, kryddade den fyllda tomaten nästan lite för mycket med citronpeppar och citron. Perfekt måste vara perfekt. Smakrikt och värdigt att äta. Smaklöshet är onödigt. Jag åt snabbt och brände mig häftigt på tungan, men smärtan är bara ännu ett bevis på att jag inte förtjänar att äta.
Jag blev arg, urförbannad när jag började göra i ordning mitt kaffe. För starkt! För kallt, för dåligt. Mikrovågsugnen är säkert trasig, det blir aldrig varmt nog. Jävla mikrovågsugn. Den mosade mina tre efterrättsjordgubbar och gjorde dem till en varm sörja som jag i tyst vredesmod sörplade i mig tillsammans med mitt dåliga, kalla och äckliga kaffe.
Efteråt kände jag mig helt utmattad och ännu mera misslyckad. Hur jävla svårt kan det vara att äta en normal måltid egentligen? Jo, det kan vara riktigt jävla svårt.
Kommentarer
Trackback
