Jag hatar den här jävla skiten
Middag. Fy fasen vad jag hatar det. Jag ångrade mig fortfarande grovt för den där biten pepparkaksdeg jag åt till mellanmål.
Potatis. I ugn. indränkt i olja. Sen feta fläskkotletter med kantareller och gräddsås. "Ta mer. I alla fall två hela potatisar! Två bitar fläskotletter och flera skedar sås till!"
Jag tar. Och äter. På gaffeln, tugga, tugga svälj. Petar undan vissa utvalda bitar, de som jag tror innehåller allra mest kalorier. Såsen försöker jag i största möjliga mån att undvika, smeta ut över tallriken.
Jag tittar på min systers tallrik. Hon hade bara tagit lite, lite potatis. Hon behövde inte ta mer. Hon behövde inte ha någon som styrde vad hon ska äta. Jag säger det till mamma och pappa.
"Titta på syster! Hur hon äter, vad var det jag sa! Hon äter aldrig potatis men jag.. Hon är dessutom äldre än mig!! Jag behöver inte.. Åh fy fan vad jag är avundsjuk."
Det sista sväljer jag, tårarna är på väg att krampaktigt komma fram. Måste äta klart. Än mer än hälften kvar. Äcklet väller upp inom mig, får maten att växa och jag hatar mig själv mer än någonsin. Hur fasen ska jag kunna äta igen efter den här middagen? Hur ska jag kunna stå ut med min egen, äckliga närvaro?
"När du ätit upp tar vi fram salladen."
Jag smakar inte ens på den. En enda liten tomatbit känns för mycket, onödigt. Ingenting utöver middagen jag måste. Direkt efteråt springer jag upp på mitt rum, med gråten i halsen. Jag hör bara hur pappa ropar efter mig om jag inte ville ha något kaffe.
Nejnejnej.
Inget kaffe. Ingen sallad. Ingenting utöver äckelmiddagen.
Väl uppe på rummet sjunker jag ihop mot min vägg skakandes i hela kroppen av gråt. Jag gråter som om jag aldrig gjort något annat. Äckeljag. Jag känner det sedvanliga kaffesuget efter maten. Att jag står emot blir ett litet straff mot mig själv. Ett litet straff utöver många andra. Det lindrar det hela en aning.
Tårarna blöter ned hela min tröja, men jag kan inte sluta. Jag gråter ända tills jag makat mig iväg till datorn och skrivit det här inlägget, som ger i alla fall lite utlopp för mitt ständiga helvete och tillfälligt, tillfälligt lättar på tyngden som trycker mot mitt hjärta.
Potatis. I ugn. indränkt i olja. Sen feta fläskkotletter med kantareller och gräddsås. "Ta mer. I alla fall två hela potatisar! Två bitar fläskotletter och flera skedar sås till!"
Jag tar. Och äter. På gaffeln, tugga, tugga svälj. Petar undan vissa utvalda bitar, de som jag tror innehåller allra mest kalorier. Såsen försöker jag i största möjliga mån att undvika, smeta ut över tallriken.
Jag tittar på min systers tallrik. Hon hade bara tagit lite, lite potatis. Hon behövde inte ta mer. Hon behövde inte ha någon som styrde vad hon ska äta. Jag säger det till mamma och pappa.
"Titta på syster! Hur hon äter, vad var det jag sa! Hon äter aldrig potatis men jag.. Hon är dessutom äldre än mig!! Jag behöver inte.. Åh fy fan vad jag är avundsjuk."
Det sista sväljer jag, tårarna är på väg att krampaktigt komma fram. Måste äta klart. Än mer än hälften kvar. Äcklet väller upp inom mig, får maten att växa och jag hatar mig själv mer än någonsin. Hur fasen ska jag kunna äta igen efter den här middagen? Hur ska jag kunna stå ut med min egen, äckliga närvaro?
"När du ätit upp tar vi fram salladen."
Jag smakar inte ens på den. En enda liten tomatbit känns för mycket, onödigt. Ingenting utöver middagen jag måste. Direkt efteråt springer jag upp på mitt rum, med gråten i halsen. Jag hör bara hur pappa ropar efter mig om jag inte ville ha något kaffe.
Nejnejnej.
Inget kaffe. Ingen sallad. Ingenting utöver äckelmiddagen.
Väl uppe på rummet sjunker jag ihop mot min vägg skakandes i hela kroppen av gråt. Jag gråter som om jag aldrig gjort något annat. Äckeljag. Jag känner det sedvanliga kaffesuget efter maten. Att jag står emot blir ett litet straff mot mig själv. Ett litet straff utöver många andra. Det lindrar det hela en aning.
Tårarna blöter ned hela min tröja, men jag kan inte sluta. Jag gråter ända tills jag makat mig iväg till datorn och skrivit det här inlägget, som ger i alla fall lite utlopp för mitt ständiga helvete och tillfälligt, tillfälligt lättar på tyngden som trycker mot mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
